Poetryvision Song Contest

Efter att ha bevistat två Poetry Slam-SM och deltagit i ett antal tävlingar samt sett många melodifestivaleurovisionrelaterade tävlingar har jag konstaterat en sak. Poetry Slam och Eurovision Song Contest är i grund och botten samma sak. I alla fall finns det stora likheter mellan den discoglittriga musiktävlingen och den lite mer skitiga och ovårdade poesitävlingen.

Båda evenemang har ursprungligen en grund i kulturen – den ena i musik och den andra i poesi, dessa sammanfaller också ofta men  inte nödvändigtvis i Eurovision-sammanhang. Man vill skapa ett intresse för kulturen, vill göra oss till engagerade tittare/lyssnare som i sin tur engagerar sig i verksamheten. Hur gör man då detta? Jo, genom att göra det hela till en tävling.

För att ta sig till den stora finalen krävs att man tar sig igenom en eller två deltävlingar följt av en final – vilket  gör att man sedan får representera sin stad/region/land. På detta sätt försöker man vaska fram de vassaste bidragen. Men betyder det nödvändigtvis att vissa bidrag är bättre än andra?  Går det att säga att Karin Boyes ”Visst gör det ont…” är bättre eller sämre än Kristina Lugns senaste diktsamling? Den personliga smaken regerar, majoriteten avgör, men det är inte alla som får göra sina åsikter hörda. Tävlingen gör det extra spännande men det gör också att leken blir desto mer allvarlig. Dåliga poäng kan ge upphov till sura, ledsna och arga miner – för det är svårt att inte ta det personligt.

Båda evenemang pågår under en specifik period, varje år på olika platser och har både lekledare, tävlande, publik och jury.  En stor skillnad är att den ena tävlingen visas på TV framför miljontals tittare på bästa sändningstid medan det andra bevistas av hundratals besökare på en teater eller annan kulturscen under fyra dagar. Det kan bero på inriktningen – poesi anses ännu idag som något högtidligt och svårförståeligt av många, man har fördomen om att det bara är för kultureliten.  I Eurovision finns inte heller några krav på att texten ska vara skriven av den som framför den.

Men ändå – är skillnaden verkligen så stor? Vad är det som hindrar SM i Poetry Slam från att bli ett TV-sänt evenemang? Tänk dig själv en framtid med SM i Poetry Slam på en direktsänd gala med kändisar på scenen, där publiken ringer in och röstar. Poetry Slam- poeter har redan synts på TV i exempelvis programmet Spoken Word – tyvärr med låga tittarsiffror. Å andra sidan skulle evenemanget då tappa en del av sin charm – småskaligheten och känslan av ”vi är en enda stor familj”. Frågan är dock – vad är det som Eurovision har som inte Poetry Slam har, som gör att folk vill se det hela på TV? Är det för lite glitter och glamour? Är det de känslospäckade inom poesin, att folk helt enkelt inte vill bombarderas av känslor, tankar och riktiga ord istället för allmänt skval?

Poetiska evenemang

Jag har tidigare skrivit om SM i Poetry Slam och har dröjt med bilderna så därför beslutade jag mig för att lägga upp ett par av de jag har tagit. Ursäkta de något dassiga färgerna. För att se flera bilder jag har tagit kan du kika på:  http://thepinkprincess.bilddagboken.se

Dödsstjärnan - mina vänner som tillsammans har en poesigrupp.

Henrik Bergkvist - vinnaren av improesigrenen

Jurygrupper - så kan de se ut!

Hallandslaget framför ett teampiece, ett gruppframträdande.

Vår publik.

Mer publik och vänner.

Årets högtid

Jag sitter i min lägenhet igen och undrar hur det egentligen gick till. Hur konstigt det känns att gå på Norrköpings gator igen, att inte spatsera längs Fyrisån eller dricka vin nedanför domkyrkan. Att inte sova fem personer inträngda i ett litet rum eller att äta frukost på ett vandrarhem med andra poeter.

Det jag insett under evenemanget är att Poetry Slam är min religion och SM är det stora tältmötet som min religion anordnar som samlingspunkt för alla troende en gång om året. Alla tävlande är mina medtroende, alla MC:s och underhållare är mina präster, pastorer och predikanter. Vi tillber den stora Gud som är språket och kreativiteten. Vi har deltagit i ett antal olika ceremonier där vi dyrkat poesin och sjungit våra högst personliga psalmer inför de som vill höra.

SM är en familjehögtid, en högtid för den brokiga skara människor som utgör den  så kallade Slam-familjen. Och på många sätt är det en familj. Vi möts inte särskilt ofta och när vi väl gör det innebär det mycket kärlek men också familjegräl. Sedan är vi lättade över att åka åt varsitt håll efter några intensiva dagar men saknar kärleken och längtar redan då tills nästa möte. Under SM i Poetry Slam är jag ett barn i familjen tillsammans med andra, så olik alla men med så mycket gemensamt. Kanske inte förståelse men ibland mer förståelse än än från andra och en delaktighet i någonting större.

Resultatet är jag nöjd med, jag gjorde bra uppläsningar och kom på 39:e plats av 48. Som bäst kom vår Anna som kom på en 20:e plats, Jon kom på 2:a plats i improesin och vår kära Dödsstjärnan vann tävlingen i triathlon. Vi hejade även ivrigt på f.d. östgöten Vilska som tog en fjärdeplats i den individuella tävlingen och vann lagtävlingen med sitt Malmö-lag. Vinnarna var värdiga, klassen på poesin var hög och det var fullsatt nästan alla dagar. Därmed har det varit ett fantastiskt SM fyllt av nya historier att berätta. Nästa års SM går av stapeln på Gotland, vilket jag självklart ser fram emot.

Det jag inte är nöjd med var det som hände någon gång från torsdag eftermiddag till natt. När vi återvände hem till rummet den natten var dörren till rummet olåst och vi upptäckt till vår förskräckelse att min datorväska med dator, adaptrar, tågbiljetter, samt Annas dator, systemkamera och Johans mp3-spelare och rakapparat var stulna. Tjuven/tjuvarna kom troligen in genom fönstret då det fanns ett skoavtryck i fönstret. Fönstret ligger på andra våningen men cirka 1,5 meter under finns ett tak man kan gagna sig av. Vi polisanmälde det hela men chansen att återfå sakerna är små.

Den intensiva veckan har ersatts av ett stort ”vad nu?” och plötsligt är det inte självklart vad jag nu behöver fylla mina dagar med. Nu är det meningen att livet ska återgå till sin trista vardagslunk men jag känner mig inte riktigt redo att lämna känslan. Känslan av gemenskap, inspiration och delaktighet vill jag ska sitta i länge.

Premiärnerver

Packningen är gjord, väskorna står redo och väntar. Jag har mina kläder på mig, jag är färdigsminkad och ska strax fixa mitt hår (som blev klippt igår). Jag har burit ut sopor och kompost och gjort mig av med mat som kan tänkas bli dålig under de fem dagar jag inte kommer vara hemma.

Diktboken med gruppdikterna och mina enskilda dikter är nedpackad i min handväska tillsammans med totalt åtta tågbiljetter till mig och mina tre reskamrater. Jag kan två av mina dikter utantill och min tredje dikt är på god väg. Två dikter är under tre minuter och en dikt ligger precis på gränsen för att få tidsavdrag.

Nerverna har varit under kontroll de senaste dagarna men allting jag gjort har känts som om det varit en enda stor väntan på att få åka iväg norrut. Idag sitter jag här och väntar återigen med lite mer än en timme kvar att gå ned till tågstationen. Jag har sovit ganska gott med vaknade av solens strålar en timme före klockan ringde. Kroppen är lite i olag och jag är lite smått illamående, det är nerverna som har börjat ta sig fysiska uttryck.

Vad pratar jag om?

Idag klockan 17.00 går startskottet för SM i Poetry Slam. Fyra dagar poesi, poeter, fest och upptåg tillsammans med poetkamrater från min region och från resten av Sverige. Vi ska som fyra poeter representera Östergötland, tillsammans med Triathlon-laget Dödsstjärnan. Eftersom vi förra året anordnade SM känns det helt rätt att i år åka dit som tävlande. Och jag är fan värd det. Efter att ha börjat med Poetry Slam 2004 i Göteborg och vunnit mitt första Poetry Slam 2009 är det helt rätt att jag 2010 får ta steget ut och tävlar i mästerskapen. Jag räknar inte med finalplats men jag ska göra så gott jag kan, och kul ska jag ha. Om du följer mig på Twitter och Facebook kommer jag att göra kontinuerliga uppdateringar av hur det går för mig och laget.