De två sista helgerna har jag levt festivalliv. Inte festival på riktigt utan stadsfestivaler där jag har bott i hus och sovit i en riktig säng. Jag är 25 år och har aldrig varit på en tältfestival. Trästockfestivalen och Pite Dansar och Ler har jag däremot besökt. Men det har ändå varit festival. Bajamajor där toapappret är slut, festivalmat, bra folk, bra band och allmän fylla och kaos.

Jag minns när jag för första gången som 17-18-åring fick gå på Pite Dansar och Ler. Mina föräldrar hade inte velat släppa mig tidigare. Det var stort, jag skulle få se min dåvarande superidol Patrik Isaksson. Jag stod längst fram på konserten, sjöng med i alla låtar och skrek när han hoppade ned framför scenen och jag nästan kunde röra vid honom. Jag var i upplösningstillstånd, jag tror ingen förstod hur mycket denna artist betydde för mig då.

Idag är jag lite mer luttrad och avdankad. Jag har redan sett både Joel Alme, Hästpojken och Markus Krunegård i Norrköping innan jag anländer till Trästock i Skellefte. Även om jag inte har sett Movits! tidigare så är det inte med Patrik Isaksson-känslan jag står på konserten trots att det är ett av mina topptrefavoriter just nu. När jag står på Oskar Linnros är det med öronproppar, fotriktiga skor och en extratröja om det skulle bli kallt till kvällen. Inte fullt lika extatisk, ungdomsgalenskapen har börjat sina, jag känner mig otäckt vuxen, men jag sjunger med och jag dansar. Det är jag och hundratals skrikande sjuttonåntingåringar – jag som precis har precis hunnit bli 25. Precis som i Oskars låt fast lite tvärtom – jag är glad att vara 25 och inte 17. Mina vänner som har levt längre än mig skrattar mest – ”du är så ung, du har mycket kvar att uppleva”. Måhända, men det är svårt att inte känna sig gammal när man är omgiven av fulla och skränande 90-talister. Jag är också innerligt glad att jag sluppit vara den som börjar dricka på högstadiet, stjäla sprit från mina föräldrar och vakna upp hos främlingar.

Efter att ha besökt dessa två festivaler två år i rad kan jag se klara skillnader. PDOL satsar på stora artister, därför blir det glapp mellan alla akter, medan Trästock satsar på att ha några större och många mindre band – det blir mer gemytlig stämning och det finns alltid ett band att titta på medan man väntar på nästa favorit. Jag gillar deras satsning på bra popakter i år. Det tråkiga var att några av Trästocks bästa artister fick otroligt dåliga tider – Zacke spelade 14.30 och Kristian Anttila 16.15 på lördagen. Det var två väldigt bra konserter. På PDOL är fyllan mer påtaglig. Fulla ungdomar, fulla vuxna som inte ens flyttar sig när jag och min synskadade kamrat försöker ta oss fram genom folkhavet. Det är tjockt med människor överallt på lördagen och svårt att ta sig fram. Ännu en anledning till att jag känner mig gammal – det är då jag önskar jag satt hemma framför TV:n med vänner och drack vin istället.

Även om Markus Krunegård på Trästock var fantastisk (som vanligt) slår det inte riktigt artistuppbådet på PDOL. Jag som nyligen blivit förälskad i Oskar Linnros musik får verkligen vad jag behöver. Hopp, pop och dans. Det spelar ingen roll att jag är bland de äldre längst fram vid scenen. Winnerbäck är alltid Winnerbäck – det är många nostalgiska låtar som påminner mig om min första relation, vilket var med en Winnerbäckfreak. Många är de låtar vi hånglat till. Det var en fin blandning mellan de gamla låtarna man känner igen och de nya låtarna. Avslutningen på konserten var ”Jag får liksom ingen ordning” vilket är en av mina favoritlåtar med nämnda artist och därmed en perfekt avslutning. Och en perfekt början på min födelsedag.

På lördagen följde uppladdning med The Sounds. Huvudakten för mig var Movits! För er som inte har hört talas om eller hört detta fantastiska band kan jag berätta att de kommer från Lule och har slagit igenom stort i USA med deras kombination av hiphop och swingjazz. Tänk dig trumpeter, saxofoner, kontrabas och en bit elektroniskt, plus hiphop PÅ SVENSKA. Deras album har legat etta på hiphoplista, över både Eminem och andra storheter. Jag hörde talas om dem i samband med ett tips från en bekant som tyckte vi kunde boka dem till SM i Poetryslam 2009 – jag började lyssna och fastnade för musiken, hårt. Att de spelade på hemmaplan på min födelsedag kändes som världens vinstlott. Och vilken spelning. Jag dansade mig svettig, skrek och sjöng med så gott jag kunde till denna underbara musik och det spelade inte längre någon roll att jag var bland de äldsta längst fram. Pricken över i:et var när hiphoparen Zacke (som varit inledningsakt på deras USA-turné) dök upp och brände av ”Spela mig på radion”. Mitt i alltihop dök Pitehiphoparen Populärmusik upp, personen som gjort den underbara låten ”Inte Bitter”. Musikal orgasm, om man nu kan ha det. Många nya låtar att lyssna på, den ena bättre än den andra. Kvällen avslutades med Kent men jag gick fort eftersom det troligen var den segaste konsert jag varit på under hela den här sommaren.

Jag är en sån där tradig jävel som går på festivaler för att lyssna på musik och inte för att supa skallen av mig. Kanske en utrotningshotad art men jag är nöjd med att vara min egen. Få saker går upp emot livemusik och därför känns det dumt att vara så kanonfull så jag inte ens kan uppleva musiken ordentligt. Numera kan jag dock undra om inte människor går på festival för att supa med lite musik i bakgrunden…