Etikett: jobb

Vikten av nätverk

Idag har jag tillbringat hela dagen i Lycksele på ett seminarium om det nya krisnumret 113 13 som startar i mars. Någonting som regeringen beslutade om förra året och som snabbt blev ett frågetecken och en smärre ångest bland kommunerna.

Huvudtanken med 11313 är att det ska bli ett informationsnummer som ska avlasta 112. Så att de kan ta hand om de livshotande situationerna och inte behöver svara på frågor om vattenläckor. T.ex. Skulle ett sådant nummer kunna ha använts vid de två fallen av Chryptosporidium vi har haft. Ett nummer dit folk kan ringa för att få och ge information om mindre och större krissituationer.

I allafall – jag gillar att åka på konferenser, utbildningar och nätverksträffar. Även om de är på exklusiva ställen som Åsele eller Lycksele. Det är kul att åka iväg och träffa andra i samma situationer: kommunikatörer och andra inom offentlig sektor i Västerbotten. Att vara informatör i en liten kommun kan på vissa sätt vara en ensam upplevelse.

Det roligaste är träffarna med kriskommunikationsnätverket. Jag hoppas att fler regioner har mätverk av den typen, som kan hjälpa vid kriser som rör flera kommuner. vårt nätverk spänner över hela länet, från kust till fjäll. Landsting, kommuner, polis och Länsstyrelsen. Klart är att det finns många olika sätt att arbeta med kriskommunikation. Landstinget och polisen arbetar exempelvis med det nästan varje dag och har fasta rutiner medan kommunerna hanterar större kriser mer sällan. Det finns mycket kvar att lära sig. Sen är det alltid roligt att träffa gamla bekanta fån mitt tidigare jobb i Norsjö.

Nytt liv

För ganska precis en vecka sedan sa jag hejdå till min arbetsplats på Norsjö kommun. Jag färdigställde mitt dokument och skickade till tryck och det ska bli oerhört kul att se slutresultatet av mina tre månader heltidsarbete framöver. Förhoppningsvis ska jag även kunna visa upp det någonstans om det skulle vara någon stackare som fortfarande kikar in på bloggen.. Det kändes i alla fall lite vemodigt men samtidigt skönt att lämna tillbaka nycklarna och åka. Skönt att få komma till någonting nytt och att verkligen få arbeta med det jag tycker är allra roligast – att vara informatör.

I måndags hade jag min första dag på jobbet. Det kändes nervöst när jag kom dit men det lade sig efter ett tag och efter att ha jobbat två dagar känns det inte så farligt längre. Mina arbetskamrater verkar trevliga och är snälla när de behöver upprepa sina namn för kanske tredje gången. Många gånger har jag fått höra om hur efterlängtad jag är i kommunhuset och det märks. Redan efter två dagar har jag ett par listor av saker som jag behöver ta hand, både stora och små projekt. Jag behöver inte ens jaga särskilt mycket – hittills ramlar det in uppgifter nästan av sig självt. Det blir mest att försöka orientera sig och att göra det mest akuta. Exempelvis detta med att kommunen erbjuder gratis tomter till de som kan tänka sig att bygga hus i kommunen.  Ett alldeles för litet gensvar skapade ett nationellt och sedan internationellt gensvar där säkert 2000 personer från hela Europa svarat angett sitt intresse. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig.

Det nya jobbet är dock inte det enda nya i mitt liv just nu. Som tur är jag redan van vid att pendla så att stiga upp halv sex är ingenting konstigt, eller att tillbringa 1-2 timmar på färdmedel varje dag. Men det är en ny stad med ett nytt hem, en nyrenoverad lägenhet. Det är nya människor i mitt liv och försök att bilda sig nya rötter och rutiner. Trots det känns det som att allt har en skön stabilitet.

En informatör, tillsvidare…

Efter många års kamp har det äntligen hänt. Jag har blivit erbjuden en tillsvidaretjänst som informatör – som jag glatt har tackat ja till. Eller sex månader provanställning först men sen så!

Som jag nämnt tidigare har jag varit på tre intervjuer – alla i Norr- och Västerbotten. Den först kändes riktigt bra, den andra helt okej medan den sista inte alls kändes särskilt bra. Det är alltid svårt att avgöra om man gjort ett bra intryck eller inte, men jag brukar ta det utifrån hur kontakten med intervjuarna var. Om intervjun känns trevlig och informell eller om den känns stel och svår. Det var det förstnämnda jobbet jag fick – där jag fick en kontakt som kändes informell, glad och nästan lite flirtig. Direkt efteråt undrade jag om de inte tyckte jag var flamsig.

Precis när jag kommit hem från min sista intervju ringde de från den första och erbjöd mig jobbet. Jag tackade ja direkt – det kändes helt rätt, det jobb jag helst ville ha. Mycket på grund av närheten till Ume – jag kan pendla därifrån! Ett litet plus var också att de kunde bumpa min lön rätt bra.  Nog för att jag gillar småkommuner men någonting jag har lärt mig sedan förra året är att det är svårt att bilda sig ett liv på en mindre ord om du inte redan har någon medföljande familj.

Så i april är det jag som flyttar drygt 15 mil söderut till ett nytt liv. Inget klart med bostad ännu men det kommer. Spännande och otroligt läskigt. Hoppas de vet vad de har gett sig in i. 🙂

Att bilda sig fasta punkter

Det blir alltmer sporadiskt mellan inläggen numera, men det är ju så – tiden är inte oändlig, det märker jag nu. Det tar också tid att vänja sig in vid nya rutiner och orka ta sig energi att göra saker som inte är arbete.

På mitt 7.30-16.00-jobb finns tiden – till att fundera, planera och lägga upp det praktiska. Jag ska under februari månad besöka cirka 12 olika småskaliga förnyelsebara energianläggningar. Vindkraft, solkraft, vattenkraft, bergvärme… Den anläggning som är längst bort ligger utanför Östersund och den närmaste ligger i Skellefteå. Det blir en hektisk månad när jag ska besöka alla anläggningarna, fotografera, intervjua och sedan skriva. Denna vecka och nästa blir det fokus på förberedelser, som exempelvis layouten. Tillsammans med andra mindre uppdrag min projektledare ger mig.

På fritiden handlar allt om att prioritera. Ibland har jag inte ens tid med mina måsten. Tänka på vad som är mest akut, vad har jag lovat, vad är viktigast för min framtid. Med jobb och pendling har jag varje kväll cirka fyra timmar att lägga på självvalda aktiviteter. 20 timmar totalt på vardagar.

Om jag vill träna – då innebär detta två timmar för att ta sig till och från träning samt själva träningen. Om jag gör detta tre gånger i veckan försvinner sex timmar, fyra på vardagar. Imorgon ska jag även börja i kör vilket innebär att två timmar i veckan försvinner. Totalt sex timmar. Samtidigt måste jag prioritera att söka jobb och en jobbansökan kan ta mellan en och ett par timmar beroende på, kanske två jobb sökta per vecka, vilket också blir 3-4 timmar, alltså tio timmar totalt. Lägg sedan till praktiska göromål i lägenheten – med allt vad det innebär att vara nyinflyttad. Jag har ett djur som kräver sin uppmärksamhet och jag har egna projekt – exempelvis min roman. Det mesta som inte är ett måste går på sparlåga.

Framtiden ser dock ljus ut. Jag har varit på en jobbintervju förra veckan som kändes bra och nästa vecka har jag två till – samtliga i Norrbotten/Västerbotten. Känner mig lyckligt lottad som verkar så intressant för arbetsgivarna – då har jag kanske gjort någonting rätt.

Mot nya utmaningar!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag börjar mitt nya år med lite mer hopp än tidigare – jag har nämligen fått framtiden tryggad för ett par månader framöver. Så den 2:a januari får jag komma tillbaka (nästan) till min gamla arbetsplats – Norsjö kommun.

Det känns väldigt ironiskt och typiskt. Först händer ingenting under flera månader, sedan händer allting samtidgt. En dag för ungefär en månad sedan satt jag ensam i min lägenhet i Norsjö och flyttpackade. Under samma dag ringde de om en jobbintervju i Umeå och ett projekt på Norsjö kommun. Det blev ingenting av Umeå, men jag höll kvar i Norsjö tills jag visste hur det gick. Tänk om jag hade vetat det tidigare – då kanske jag inte alls hade behövt flytta.

Jag håller som bäst på med att flytta in i en lägenhet i Skellefteå tillsammans med min bästa vän. Alla mina ägodelar är där men nästan ingenting är uppackat. Den senaste tiden har vi ägnat åt att göra lägenheten beboelig – måla, flytta ut gamla möbler och försöka få vår egen prägel på den lägenhet som tillhörde en 94-åring. Därmed kommer jag de närmaste månaderna att bli en pendlare – jag har hittat ett gäng som dagligen åker mellan Skellefteå och Norsjö.

Uppdraget jag ska göra är att vara förstärkning för en kvinna som arbetar med energiprojekt. Jag har tackat ja till att under tre månader göra en större trycksak som jag ska göra nästan helt själv. Planera intervjuer, göra intervjuer, skriva texter, fotografera och layouta hela trycksaken för att bli färdigt till ett evenemang längre fram i vår. Mycket bilkörande blir det, när jag åker runt i Västerbottens- och Norrbottenskommuner för att dokumentera småskaliga energilösningar. Det ska bli kul att få ansvara för ett sånt projekt och verkligen göra allt. Samt att få lära mig mer om de energilösningar som kan vara lösningen på vårt kommande energiproblem. Såklart ska det bli jättekul att komma tillbaka till Norsjö och träffa mina gamla arbetskamrater.

Dock fortsätter jag kämpa med att hitta ett tillsvidarejobb. Sista tiden har det funnits en hel del kommunikationsjobb i norra Sverige – även småkommunerna börjar se behovet. Än så länge söker jag de jobb som finns. Sitter just nu och planerar en jobbsökarkampanj som ska hjälpa mig att möta intressanta människor – vilket ska leda till jobb. Det kommer att bli superkul, så missa inte det!

Hursomhelst vill jag önska er en mycket god och mysig jul med massor av god mat, vänner och familj!

En annorlunda jobbansökan

1 kommentar

Jag är en person som gillar att tänka i nya banor och komma på nya idéer. Som det här med att söka jobb exempelvis. Att söka jobb är för de flesta (och för mig) en ganska traditionell procedur. Jag hittar en intressant annons i Platsbanken, skriver ett proffsigt personligt brev och ett cv – allting snyggt designat och anpassat till varje tjänst. Ibland kommer jag på intervju. Ibland blir jag den sista personen som väljs bort innan anställning. Jobben söks av alltifrån 20-100 personer (men oftast i den undre kanten eftersom jag vill jobba och verka i norra Sverige).

Någonting jag upptäckt med tiden är att det inte räcker med en grym ansökan. Oavsett hur bra mitt brev är och hur proffsigt mitt cv ser ut så tycks det försvinna i mängden. Kanske för att jag inte har fem års erfarenhet inom mitt område.

Det är där jag fastnade lite – tills jag insåg att jag som grafisk formgivare och textskribent har en massa andra verktyg till förfogande. Om jag vill visa vad jag kan – då kan jag inte göra som alla andra. Därför valde jag att gå ett steg längre och ifrågasätta hur hela jobbansökan ska se ut. Det jag kom på var – varför inte visa vad jag kan genom en slags broschyr/berättelse om mig själv? Det visar både min idérikedom, mina kunskaper inom textproduktion och min grafiska förmåga.

Jag hittade ett format och jag gjorde ett manuskript – över vilken typ av bilder jag vill ha och vad de ska berätta om mig. Jag lånade min bror och ett kontor över en kväll där vi skapade en portabel fotostudio för att ta dessa bilder.

Resultatet blev någonting jag har valt att kalla för ”Pekbok”. Jag har försökt inspireras av det ett enkelt språk som med korta meningar och få ord förklarar vem jag är. Här nedan kan ni se ett urval av bilderna och min pekbok. Jag blev väldigt nöjd med resultatet – vad tycker ni?

 

 

 

 

 

 

Denna dag för ett år sedan.

Den här tiden förra året, den femte november, hade jag nyligen blivit uppringd av någon på Norsjö kommun som tyckte att jag skulle komma på jobbintervju hos dem. Som tyckte att jag skulle packa en väska och gå på intervju på tisdagen.

Jag gick på intervjun utan att känna att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Samma kväll som intervjun hade de ringt min ena referens och dagen efteråt ringde de min andra. Dagen efter intervjun mitt på dagen hade jag blivit med mitt första längre heltidsjobb. Åter i Norrköping packade jag och mamma ihop lägenheten på ett par dagar.  Drygt en vecka efter intervjun gjorde jag mitt inträde på kommunen.

Ingen hade nog en aning vad som väntade. Ytterligare en vecka senare var jag ensam på min post som informatör, något panikslagen. Men trots det lyckades jag med upptåget att bygga kommunens nya webbsidor (med hjälp såklart), bygga ut nätverket av webbredaktörer och införa ett större fokus på tillgänglighet. Bättre information till medborgarna och bättre information till medarbetarna. Och mina förändringar och förslag ledde till många andra viktiga förändringar. Det krävs inte mer än nio månader för att göra ett bestående intryck.

Tyvärr är det så med mammavikariat – de tar ju slut till slut. Men den erfarenhet jag har fått där har varit ovärderlig för min karriär. När jag tidigare sökte mer än tvåhundra jobb och hade 7-8 intervjuer har jag nu sökt kanske 30-40 jobb och gått på 4-5 intervjuer. Heja oddsen! Med andra ord finns det chans för den som vill ha en kommunikatör.

Anställ någon nybakad

2002 publicerade ett par mediestudenter på Södertörns högskola en rapport om jobbannonser för de om arbetar på webben. Rapporten handlar om personer som arbetar som informatörer eller i liknande arbetsroller. Efter att ha läst rapporten kan jag tycka att fortfarande 2011 finns det mycket som fortfarande stämmer ännu idag.

De två studenterna har jämfört kvalifikationerna i utannonserade tjänster inom informationsfältet och jämfört det med vilka kunskaper de personer som fick tjänsterna har. Detta för att se strukturer i annonserna – beskriver arbetsgivarna sina idealbilder eller anställde de faktiskt personer som hade vad de sökte efter? När man söker arbete är det många som anser att arbetsgivarna överdriver – när de till exempel kräver att den de vill anställa ska ha fem års erfarenhet m.m. Någonting som skulle kunna fungera som en grind – om du inte har dessa egenskaper precis, sök inte jobbet – gör inte alltid det då de arbetssökande inte tar annonserna på orden. Men hur är det egentligen?

Någonting de kommer fram till är att i många jobbannonser är kraven för vad man behöver kunna väldigt vaga. Detta gör det svårt att säga om annonserna stämmer överens med slutresultatet. Från min egen erfarenhet skulle jag tro att man är medvetet vag i sina beskrivningar för att fånga upp så många intressanta personer som möjligt. Om man är för konkret och snäv riskerar man att tappa människor som hade kunnat vara intressanta. De kan hitta kompetens de inte ens visste att de vill ha.
Vad de kommer fram till i fråga om utbildning, kunskaper och erfarenhet är att många av de som blir anställda antingen anser att de har mer kunskap än vad som efterfrågades eller att de hade samma kunskap som efterfrågades. Efter några intervjuer kom de även fram till att det vanligaste är att de som redan har jobb söker jobb.

Det finns även personer som blivit anställda trots att de anser sig vara underkvalificerade. Detta kan enligt rapporten bero på att man istället har gått efter personliga egenskaper. Själv vill jag nästan lägga till mig själv i denna kategori – innan Norsjö hade jag ingen direkt informatörserfarenhet utan spridd erfarenhet utifrån studier, frilans och sommarjobb. Kanske var det mina personliga egenskaper som vägde över?

Rapporten är inte överraskande – självklart vill arbetsgivarna ha erfaren personal som vet vad de gör. Det beror såklart på vilken slags tjänst det är och vad som pågår på kommunen i övrigt – det var lättare för mig att få ett mammavikariat än en tillsvidareanställning exempelvis. Dock tycker jag arbetsgivarna borde våga mer – våga ta in de nya. Här kommer några anledningar till att ta in färskingar på din arbetsplats:

  • När man är nyutexaminerad är man väldigt hungrig och sugen på att få börjar arbeta. Du får någon engagerad som mycket troligt kommer att överprestera.
  • Kunskaperna från studierna ligger färskt i minnet. Du kanske också lär dig någonting?
  • Ny på arbetsmarknaden – nya perspektiv. Du får nya ögon på din verksamhet av någon som ser allt för första gången.
  • Nya är inte lika dyra. Ur ett krasst perspektiv får du mer pengar över till annat.

Vad gör dig unik?

I Sverige finns många människor som arbetar med kommunikation. Inte lika många som inom exempelvis vården men det finns ändå ett respektabelt antal informatörer, kommunikatörer och liknande runtom i landet.

När man har en dålig dag är det bra att försöka minnas de bra sakerna. Ibland känns det som att alla har mer erfarenhet, mer talang och har bättre egenskaper. När det gäller att hitta jobb har jag ännu inte hittat någon ny plats som tycker att jag är rätt för dem. Då kan det vara trevligt att titta på  DIK:s egen statistik över informatörsyrket.

Varför då undrar ni kanske? Om ni kikar på statistiken tillhör jag nämligen de 12% som har arbetat inom kommunal sektor. Jag var nästan säker på att den kommunala sektorn skulle vara störst då det på arbetsförmedlingen finns flest annonser för informatörer kommunalt. Det börjar även bli vanligare att småkommuner känner behovet och väljer att skapa helt nya informatörsjänster. De 12% innebär i alla fall att jag är relativt ovanlig. På många av intervjuerna har det varit den kommunala erfarenheten som varit ett starkt kort. Jag tror även en liten kommun är en fördel då det innebär att jag har fått lära mig exakt vilka delar en kommun består av – alltifrån sociala till tekniska, utveckling o.s.v. Om jag istället hade varit informatör för en mindre del av kommunen tror jag att jag hade haft svårare att se hur en kommun fungerar.

Om vi går vidare kan vi titta på vilken utbildning de som arbetar inom informatörsyrket oftast har. Nästan 60% av informatörerna har studerat media- och kommunikationsvetenskap. Min utbildning är lite mer svårplacerad – en kandidatexamen inom Grafisk Design och Kommunikation. Men grafisk design, medieproduktion och liknande känns mer som rätt ”fack” för mig. Och det är bara cirka 2-3% av de som arbetar inom informatörsyrken som har en sådan examen. Vilket gör mig ytterligare unik.

Vi kan sedan gå djupare in i min utbildning, min kandidatexamen. Under hela utbildningen bar jag med mig känslan av att inte vara som alla andra. Jag var inte en superduperduktig illustratör, en het entreprenör eller en sylvass webbdesigner. När andra brann för att rita och illustrera pillade jag med halsband, handarbete och pärlplattor. Det jag hade var någonting annat – bredd. Jag hade studerat skrivande och nu skaffade jag mig också en bakgrund inom grafikens värld. Jag var någonting annat.

En sak som är lätt att glömma bort och som är långtifrån självklart är arbetserfarenheten. Med så många nyutbildade kommunikatörer som skickas ut i arbetslivet varje år är det fantastiskt att just jag blev utvald till att arbeta som informatör i Norsjö. Trots att jag endast hade frilanserfarenhet och min utbildning såg de någonting hos mig och som jag har överträffat.

Ibland kan det vara bra att fundera på det här, oavsett om du är arbetslös eller funderar på ditt liv i stort.  Vad är det som gör dig unik? Vad är det som gör att du är ovanlig och förtjänar ett bra jobb?

Arbetssökande

Jag är åter tillbaka i det träsk som kallas arbetslöshet, men denna gång är det på riktigt. Denna gång har jag haft en faktiskt anställning som har tagit slut. Jag är inskriven i både facket och a-kassan. Allt det här är nytt för mig. Att gå till Arbetsförmedlingen och skriva in sig, att få en bunt papper att fylla i som jag inte har en aning om hur jag ska fylla i. Allt för att få någon slags försörjning. Enligt svaret jag fick innebär detta att jag inte kan ha kvar min F-skattesedel för att göra uppdrag. Men som tur är finns det andra lagliga sätt att frilansa på.

Det är en konstig tanke det där – för tio månader sedan kunde jag inte förstå tanken på att jag varje månad skulle ha en lön. Nu kan jag inte förstå tanken att det inte längre  kommer att betalas ut lön varje månad.

Sen förvirringen. Jag borde sätta upp en plan för vad jag ska göra av min tid men det är svårt att planera framåt medan jag väntar besked från flera jobbintervjuer. Jag planerade en lugn vecka men fick istället köra de 45 milen upp till Pajala. Något som en sovnätter och resa tog cirka tre dagar. Samtidigt ska min enda vän i Norsjö flytta härifrån denna helg och det gör utsikterna för att bo kvar mycket tråkigare. Jag har svårt att se framför mig vad de ska bli av det hela.