Vad händer när vi ger upp vårt privatliv på internet?

I min jakt på intressant facklitteratur har jag nyligen läst boken Blogging av Jill Walker Retberg från 2008. Som titeln föreslår handlar denna bok om bloggande från grunden. Alltifrån vad en blogg är till hur bloggar har uppstått och på vilka olika sätt de används idag. Den tar också upp företeelsen sociala medier och hur vi allt lättare lämnar ut vårt privatliv till andra.

Och vad händer egentligen när vi frivilligt lämnar ifrån oss vårt privatliv? Detta är någonting de allra flesta gör varje dag, utan att egentligen tänka på det eller kritisera var informationen hamnar och sedan används till. Och hur har vi egentligen hamnat där – att det är okej att lämna ut nästan varsomhelst?

Människor gillar att dela med sig av sina idéer – det har vi nog alltid gjort också men aldrig har det varit så enkelt och kunnat spridas över hela världen som nu. I och med inträdet av sociala medier som Facebook, bloggar o.s.v i våra liv har det helt plötsligt blivit tusen gånger enklare att dela saker med andra. Det räcker med en dator och internet för att kunna sprida nästan vilken idé som helst och berätta nästan vad som helst om sig själv.

I och med tjänster som Google och Facebook kan vi nu få tag på vilken information som helst, när vi vill. I gengäld ger vi upp vårt privatliv. Vi berättar vilka hemsidor vi besöker, vilka vänner vi har, var vi befinner oss just nu, vad vi tycker om att göra. Frivilligt delar vi med oss av denna information – och få ifrågasätter var informationen hamnar och vad den sedan används till. Den kan oskyldigt användas till att ge oss riktad reklam. Unga tjejer kan få reklam om de nyaste kläderna, bantningskurer medan män som mest spelar Facebook-spel får reklam om ännu fler Facebookspel som kan vara intressanta. Vi uppskattar troligen detta mer än generaliserad reklam vi får i brevlådan. Vi uppskattar exempelvis att ICA vet precis vad vi handlar och att vi får rabatter på det vi köper ofta.

Informationsbevakning över Internet finns över hela världen. Här i västvärlden används den fortfarande ganska försiktigt – exempelvis för att kunna ge riktad reklam. Tittar vi i andra länder där friheten inte är så självklart kan denna information användas till helt andra syften. För att bevaka vad medborgarna gör på Internet i syfte att kontrollera sin befolkning snarare än att främja deras personliga frihet. Detta är knappast av godo och gränsen mellan dessa två sätt att hantera information är tunn.

Ett gammalt och skrämmande framtidsscenario hittar du i kortfilmen Epic 2014 – en utveckling av Google och andra informationstjänster som samlar in all din information. Detta leder till slut till ett nytt system som sorterar bland nyheter och annat för att visa dig exakt det du är intresserad av. Problemet är när vi visar mer intresse för kändisnyheter än nyheter om förtryck. Detta leder till ett system som ger dig platta och vinklade nyheter som bekräftar det du redan tror och tycker men inte behöver vara sanna. En skrämmande tanke för allting vad journalistik kallas. Och även skrämmande för oss som är vana vid att ta del av nyheter. Ska vår Internetnärvaro förvandlas till en bekräftelsemaskin där ingenting längre ifrågasätts?

Filmen är gammal och som många vet är det inte mycket av framtidsscenariot som har blivit sant. Ingen kunde ha förutspått tjänster som Facebook, Wikipedia och Twitter. Än så länge samlas vår information och används bara till tillsynes ofarliga syften. Men kan ändå inte Epic 2014 till slut bli sann – om vi inte säger emot?

en annan vinkel härifrån

benen borde åtminstone stå
kanske till och med springa gå
men sitter sig istället lealösa
medan andras fötter flyttar jobb
köper bostadsrätter i centrum
och planerar för samboskap

benen borde börja gå snart
peka åt något annat håll än inåt
de behöver bli vinklade härifrån
till någon annan fast plats
där rötter finns att trassla in sig i

tårna gräver sig nedåt betongen
ofrivilligt krafsande i studentrummet
bland blocket-billy och ikea-skräp
för det finns inget annat sätt
hellre gräva där man sitter
det är åtminstone en rörelse

men andras fötter vinklar sig fint vidare
längs jordsand grusasfalt guldestrad
till nya ytor där de kan växa
till fotfasta grävfasta bofasta
och sådär härligt fotriktiga

fötterna borde kräva sig framåt men
vem har förlagt mina fotfästen
vem har stökat bort mitt fasta jobb
med betald fyraveckorssemester
vem har gömt min bostadsrätt och min stad
och sambon med fyra katter

kan inte en påstå att benen rör sig i motvind
för det finns inget drag inte en enda pust
fötterna trampar och hålet djupnar
snart når inte nedersta steget på repstegen

det är ett idogt jobb att vänta
på någon annans jord
på någon annans blåst
på en annan vinkel härifrån

Hejdå 2009

Sista gången jag skrev här var det oktober, nu är det två dagar innan januari och ett nytt år tar sin början. Julen är avklarad och någonstans här lurar det nya året.

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet nöjd med 2009. Det har varit ett socialt år, ett år för mig då jag har insett hur lyckligt lottad jag är att ha så många bra vänner. Det var året då jag fick ut min kandidatexamen efter ett 93-sidigt examensarbete, det var året då jag fick sommarjobb på Sommardesignkontoret i Lycksele. Det var ett år med många jobbiga familjeproblem, däribland farfars död. Det har varit längtan efter jobb och kärlek, där jag inte har kommit närmare någon ljusning. Det känns såhär i efterhand som ett mellanår, året innan det började, startgropen.

Inför 2010 har jag stora förhoppningar. Nu jävlar! Detta ska bli året när jag får mitt första jobb och träffar en partner. Året när jag kommer vidare och slutar stampa bland vidare studier. När det är över ska jag kunna se tillbaka och tänka på hur mycket jag har åstadkommit.

Kluvenheten

Först en väntan som inte vill ta slut, en tid som inte vill närma sig och varje dag känns som en väntan på någonting annat. Retsam är tiden.
Plötsligt är det dagen före och väntan har aldrig funnits. Det är inte ens tjugofyra timmar, inte ens tjugofyra mil till någonting som kan avgöra min närmaste framtid och det skrämmer.
Det skrämmer mig att jag kanske får jobbet. Att jag kanske en dag får kliva ut ur studentlivet och faktiskt kliva in i den värld som innebär fast månadslön och ingen skit man behöver betala tillbaka efter att arbetet är klart. Det skrämmer att folk ska ta förgivet att jag sitter inne med kunskap som inte de har. Det skrämmer att få ansvar. Det skrämmer att en dag behöva kliva ut ur den studentvärld jag varit en del av i så många år. Att kliva ut ur det som så länge varit tryggheten. Att behöva flytta till en ny stad så småningom, starta upp ett nytt liv med nya människor. Men allt detta är steg som en gång måste tas och de flesta har gått igenom dem men många kanske inte vid svåra tider som denna.

Nya saker skrämmer lika mycket som de kittlar. Att inte veta framtiden, ha alla möjligheter i detta avlånga land. Då kan man längta och tänka sig bort.