Pajala

Pajala är en liten Norrbottenskommun i den allra norraste delen av landet. Den alla norraste delen av Tornedalen. Många känner kanske till samhället som staden där Mikael Niemi är född och uppvuxen samt staden där många av hans böcker även utspelar sig. I samhället Pajala bor cirka tvåtusen innevånare, så ungefär lika stort som Norsjö där jag (Elizabet) tidigare har arbetat. Jag har även anknytning i form av släkt i Tornedalen men  bara i den södra delen.

Nå. Att åka till Pajala är ingenting man gör över en dag. Det är ingenting man ens gör över två dagar. I mitt fall blev det tre dagar och två nätter sovandes hos mina morföräldrar för att ta mig från Skellefteå och upp till Pajala. Allt detta på grund av en jobbintervju för ytterligare en informatörstjänst. En intervju med vetskapen att Pajala är en boomande gruvstad och det därmed inte finns några som helst bostäder lediga då ingenting har byggts sedan 80-talet. Jag genomförde dessutom en liten mini-biblioteksturné.

Enkel väg tar det 5-6 timmar att köra upp till Pajala – längre om man liksom jag körde över Haparanda istället. Med tanke på tidigare bilkörningshistorik kändes en sådan långkörning inte som en bra idé om jag inte delat upp den.  Mestadels bara att följa E4:an men sedan var det bara att följa väg 99 ända upp till Pajala. För den som inte har åkt där, det är otroligt vackert. Älven vindlar sig längs med vägen, det är skog, små berg, solnedgång. Alla gamla vita tornedalska hus, eller hus som jag kopplar samman med den regionen. Det var ett par vackra sensommardagar i april/augusti 2011. Dum som jag var tog jag inte några kort – tänkte hela tiden att jag skulle stanna och fota efter vägen men det blev aldrig av. Tyvärr verkar bilderna jag faktiskt tog ha försvunnit någonstans i IT-rymden.

Hursomhelst – Pajala. Det tog ett tag att hitta dit och innan intervjun vandrade jag planlöst omkring i samhället. Samhället hade till och med sin egen lilla reklambyrå. Intervjun kändes helt okej även om jag fick svara nej på frågan om jag kunde meänkieli (tornedalsfinska) vilket har minoritetsspråksstatus och är en fördel att kunna. Jobbet fick jag som bekant inte.

Biblioteket i Pajala ligger i skolans egna lokaler. En ganska enkel ingång och det ser ut som ett vanligt skolbibliotek, ungefär som i Norsjö. Skillnaden här är språket – att ämnen och mycket annat står på finska/meänkieli utöver svenska.

 

Själva bibliotekskortet då. Detta kort är i stort sett gemensamt för hela Norrbotten vilket gör att jag har fyra i stort sett likadana för olika kommuner. Jag har sedan tidigare yttrat mina åsikter om att ha gemensamma kort. Jag tycker dock inte att detta är särskilt trevligt och hoppas att de väljer någonting mer unikt. Det är snygga och tydliga teckensnitt, framgår vilken kommun som gäller. Symbolen B står antagligen för Bibliotek men det finns annars ingenting som pekar på något regionalt  med kortet. Förutom det lilla kommunvapnet på baksidan av kortet då.  Färgerna svart och orange, vad ska man säga? Kul med starka kontrastfärger men inte mycket mer än så. Kortet får 2/5 från mig för att det är ganska fantasilöst.

[polldaddy poll=6172155]

Le Haparanda

Le Haparanda. Mitt förmodligen sista enskilda inlägg om ett specifikt kort på ett tag. Tråkigt men sant. Känner för att genast fara ut och skaffa en massa kort som Elizabet inte har men jag har en känsla av att något, det vill säga livet kommer att komma i vägen. Men jag hade visst fel, några fler kort har jag att skriva om men Elizabet leder ändå kortlligan. Ärligt talat kommer jag inte ihåg något alls om själva biblioteket i Haparanda. Eller alltså, det jag kommer ihåg är jag mest svaga minnesbilder som kanske inte ens stämmer så därför skriver jag heller inget om dem.

I alla fall så skaffade jag mig kortet i samband med en husvagnssemester som jag och mina föräldrar gjorde. Vi hade husvagnen på en camping vid Kukkolaforsen.Väldigt vackert ställe. Vi åkte till Ikea, åkte över till Finland, tittade på utsikten, grillade, badade bastu. Restaurangen vid campingen hade en konstutställning. Det fanns en tavla som jag verkligen fastande för. Naturligtvis hade jag inte råd att köpa den så det fick bli ett vykort istället. Dessvärre har jag glömt bort vad konstnären hette och själva vykortet ligger i någon låda någonstans.

[slideshow]

Om själva kortet. Ja, det hamnade på min Favoriter och Ofavoriterlista och omdömet det fick där var fult och tråkigt. Alltså inte ett av mina favoritkort. Och där har jag inget mer att säga om saken. Bild på kortet finns i Elizabets inlägg om Haparanda. Se länk i början av detta inlägg.

Någon gång i framtiden borde jag besöka alla bibliotek igen för att ge en mer rättvis bedömning av dem.

Gotland

Gotland är en speciell och mytomspunnen plats där jag aldrig tidigare hade varit – förrän i somras. Jag har hört många tala om ön och hur vackert det är. Naturligtvis följde min ”nya” kamera med trots förra årets fiasko i Uppsala. Den tog sig också hem helt oskadd.

Så, varför åker man då till Visby på Gotland? Detta var i maj så inga semestertider (även om det nu var som att åka på semester). Svaret är: Visby var årets stad att hålla SM i Poetry Slam. Speciellt intressant eftersom det förmodligen hållits Poetry Slam på denna ö innan året när SM skulle ta plats där. Så Visby hade ingen aning om vad som väntade.

Vad är då Poetry Slam? Den korta versionen är att det är en publikavgjord tävling i scenpoesi. Alltså poeter läser dikter på scen och får poäng. Vill du läsa mer kan du besöka Poetry Slams nationella hemsida för Sverige. I södra Sverige har man uttagningar för att ta ut vilka personer som skickas till SM. Men om man liksom jag bor i norra Sverige där det knappt finns uttagningar kan man anmäla sig till ett individuellt lag. Vilket jag gjorde.

Att ta sig till Gotland visade sig dock vara en rörig historia. Ingen berättade att man var tvungen att boka färja tidigt varav jag inte hittade tågbiljetter eller färja som matchade. Efter att ha bokat svindyrt flyg fanns det tydligen färjebiljetter. Men mina biljetter gick ej att avboka.

Sedan kom jag och mina bekanta till slut fram till Visby där det var snarast kaos. Vi hade fått namnet på vårt vandrarhem men när vi väl kom dit visste ingen var någon skulle bo (inte ens de som jobbade på vandrarhemmet, de hade dubbelbokat oss). Nycklarna till mitt rum hade någon annan, jag ställde mina grejer i mina vänners rum. Men våra grejer blev sedan runtflyttade under dagen så därför visste vi inte riktigt om vi ens hade någonstans att sova.

Nå, Visby är verkligen speciellt. En stad omgiven av en stor mur och hela staden sluttar ned mot vattnet. SM är också lite speciellt. När man närmar sig lokalen där vi ska hålla hus och möter gamla vänner och bekanta, hela staden tycks vara full av poeter. Däremot var det illa planerat med vädret – det var +25 grader och fullt solsken alla dagar vilket gjorde att det var svårt att få publik till vårt evenemang. Vi höll till på två scener, på en gammal teater samt Almedalsscenen. Ett minne för livet att stå på samma scen som alla Sveriges politiker. Även en upplevelse för mig personligen – jag gjorde ett av mina allra bästa framträdanden. Jag tog i från fotknölarna. Vilket bedömdes och jag fick som jag minns cirka 2-3 poäng av några snoriga brats som råkat bli jury. Men jag vet att jag gjorde någonting bra. Ibland får man ha hybris.

Elizabet visar med hela kroppen hur engagerad i dikten hon är.

Så under ett par dagar knarkade vi poesi allihop. När vi knappt orkade stå upp längre tog vi tillflykt till staden. Picknickar och vin i parken mestadels, eftersom värmen gjorde alla trötta. Jag och en kompis myntade även sporten Melonbowling. Efter att en dag burit runt på en 5-6 kilos melon var vi väldigt less. Så i slutet av kvällen gick vi till den längsta backe vi kunde hitta för att låta melonen rulla hela vägen ned. Den rullade dessvärre inte långt, men ett gäng gymnasieelever hejade ivrigt på och var snälla nog att rulla melonen ned för resten av backen. Vila i frid, melon! Under helgen blev jag också sminkad av en man på en svenhippa och fick bevittna eldkonst samt att vara onykter tillsammans med de ”stora” poeterna.

På grund av våra aktiviteter och att Kristi Himmelsfärd var samma helg som nationaldagen var det lite svårt att ta mig till biblioteket. Som tur var hade jag lagt min hemfärd en dag senare än alla andra vilket gjorde att biblioteket då var öppet. Det ligger precis bredvid Almedalsparken och bakom biblioteket har man utsikt över havet. Biblioteket är hur som helst mycket vackert. Ett nytt, modernt hus med många häftiga funktioner. I entrén finns exempelvis ett mysigt kafé och på första våningen direkt till vänster finns en läshörna för barn med mjuka läsesoffor med kuddar och filt. Det verkar vara ett aktivt ställe där det händer grejer.

Sen har vi själva bibliotekskortet, där jag är lite kluven. En del av mig älskar det stilrena, det snygga teckensnittet och de snygga blå färgerna. Det är enkelt, effektivt och tydligt och berättar ungefär samma sak som entrén till biblioteket – att det här är någonting nytt och modernt. Men dessvärre saknas det någonting som påminner om Gotland. Det blå kan säkert representera havet som finns precis bakom husknuten, men det finns trots allt många kreativa och konstnärliga människor på ön som kunde ha gjort någonting intressant. Dock väger det stilrena över för mig så det blir 4/5 poäng för bibliotekskortet.

[polldaddy poll=5744495]

 

Skellefteå

Skellefteå är staden där jag för tillfället bor (flyttar hit helt denna helg) och staden där jag hoppas kunna bo för ett tag framöver. Dock har det inte alltid varit så. Jag har inte direkt haft någon anknytning till staden innan och minns knappt när jag skaffade bibliotekskortet. Så mycket minns jag att jag var med min mor och tvingade henne att stanna så jag kunde skaffa kortet.

Idag bor min mor här sedan före sommaren och jag bor hos henne i väntan på att den nya lägenheten blir klar. Hennes första lägenhet brann ned men hon bor nu i en trea i närheten. När jag inte tillbringar min tid i lägenheten med min mor och katterna tillbringar jag den i något av biblioteken. I Skellefteå finns nämligen två förträffliga bibliotek – Stadsbiblioteket och Campusbiblioteket.

Stadsbiblioteket ligger centralt och har bra öppettider, ända till klockan åtta på vardagar vilket gör att man kan sitta hela dagen om man vill. Dock öppnar de först klockan tio. Det är stort bibliotek så det finns gott om plats för den som vill sätta sig och läsa. Jag har också lyckats lokalisera ett par platser där jag kan mata datorn med ström och hitta det allmänna trådlösa nätverket. Detta gör det en utmärkt plats för att läsa facklitteratur, skönlitteratur och söka jobb. Dessutom har de rätt ofta olika kulturella evenemang där som är värda att gå på. Nackdelen med att sitta där dagtid är att de ibland har evenemang för barn – jag fick lyssna till samma barnteater två gånger i rad (tror det var en fredag) vilket inte var så uppskattat från min sida. En annan nackdel är att det miljön generellt är med ljudlig än på Campusbiblioteket.

På Campusbiblioteket (här i Skellefteå finns både Luleå Tekniska Universitet och Umeå Universitet) kan man sitta från tidigt på morgonen (klockan åtta) och fram till den vanliga arbetstiden slutar. Om man är där i tid kan man få en vacker utsikt över älven. Här finns det utsatta studieplatser vilket gör det mer lämpat för att sitta och skriva, söka jobb o.s.v. Ljudmiljön är dessutom mycket tyst. Dessutom har biblioteket facklitteratur nära till hands – ett av mina nya intressen. Det finns rätt mycket böcker inom media och kommunikation.

Skellefteås bibliotekskort har Kristin redan skrivit om i detta inlägg. Mina åsikter om bibliotekskortet: Jag gillar det skarpt. Kanske är jag lite lokalpatriotisk men jag tycker att det är snyggt och stilrent med de gröna trekanterna. Det framgår tydligt i skrift att det är ett lånekort för bibliotek och genom kommunens logotyp förstår man att det är Skellefteå det gäller. Jag förstår att det är Skellefteå kommuns logotyp och att det inte går att undkomma den gula randen till vänster – men den är inte snygg i detta fall. Den hade fått ännu bättre betyg av mig om den randen inte funnits. Däremot har jag svårt att förstå vad trekanterna representerar och hur det hör ihop med Skellefteå. Någonstans längst bak i hjärnan har jag för mig att det ska föreställa en skog eller träd. Ett betyg från mig skulle därför bli 4,5/5 möjliga.

När det gäller Campusbiblioteket finns inte där något bibliotekskort. Det räcker med en legitimation och ett personnummer för att kunna låna, i stort sett. Väldigt praktiskt, även om vi nu går miste om ett kort. Men kanske är det dit alla bibliotek kommer röra sig? Om man har riktigt tur kan man också träffa på den undersköna Kerstin. Skellefteå gillar sina dockor 🙂

Norrköping

Över ett år sedan bloggen startade och vi har ännu inte skrivit om Norrköping – Elizabets hemstad under 4,5  – en stad som ligger mig varmt om hjärtat. Det är även staden där vi först började diskutera om en biblioteksblogg.

I Norrköping hamnade jag (Elizabet) efter att ha studerat på Åsa Folkhögskola. Vi deltog som sagt i scenpoesigrejer och Poetry Slams i Norrköping vilket fick mig att falla handlöst. Jag sökte till alla program som lät intressanta. Till slut kom jag in som reserv på  Grafisk Design och Kommunikation. En utbildning jag av en slump hittade i slutet av katalogen, där det mest var en magkänsla som sa jippi! Jag kom in utan att veta att vi var pionjärer för utbildningen.

Under mina år av studier och engagemang i kulturlivet har det minst sagt blivit en hel del besök på biblioteket. Det är många Poetry Slam vi har hållit där – alltifrån besöksrekordet för minsta publik (fyra stycken som satt längst bak) till Kulturnattsslam där det varit fullsatt. Under ett annat Slam hade under framträdandet en vacker bakgrund – en utställning om andra världskriget med bilder på likhögar.

Jag har letat kurslitteratur, skönlitteratur, vi har fått hjälp av biblioteket att sprida affischer om våra kulturevenemang och jag har även använt biblioteket som studieplats. Det finns många användningsområden helt enkelt!

Även om utsidan inte är direkt vacker (men det är tydligen någon duktig arkitekt som gjort den och byggnaden ska tydligen vara rätt berömd) ser den mest ut som en grå betongklump. Däremot har man lagt ned desto mer tid på att göra innemiljön trevlig. Jag använde t.ex. miljön i en fotografiuppgift under mina studier. Bokhyllorna och väggarna är målade i starka vackra färger och på insidan finns en liten minidamm. Det är vid väggen bortanför dammen vi har hållit våra scenpoesievenemang.

Att ta sig från publiken till scenen via dammen – Under en kulturnatt i Norrköping tävlade jag (Kristin) i mitt andra Poetry slam och en av sakerna jag kommer ihåg bäst är att det var en aning svårt och nervöst att ta sig från publiken till scenen via dammen. Hösten 2010 bodde jag under ca 2 veckor i Norrköping för att jobba med inventering. På de fria dagarna besökte jag ibland biblioteket och satt och jobbade med katalogen för Örebro Filmfest. Det var en bra arbetsmiljö och ett trivsamt bibliotek.

Utsidan av Norrköpings Stadsbibliotek

Insidan av Norrköpings Stadsbibliotek

Ursäkta bildkvaliteten men jag hade inte tillgång till min bra kamera. Bibliotekskortet har alltid gjort mig konfunderad.  Vad föreställer det? Vid första anblicken ser jag spaghetti och köttfärssås. Efter några år i min plånbok har jag insett att den föreställer garnnystan i ett grövre garn. Det står tydligt att det är Norrköpings bibliotek det handlar om och man har hittat den roliga effekten att spegla texten upp och ned så att det går att läsa från båda håll. Man har även valt en adress till hemsidan.  Varför är det garn på bibliotekskortet? Vad jag kan tänka mig är att det handlar om Norrköpings historia – som har en textilbakgrund. Det kan även syfta till det kreativa Norrköping – att det är en kreativ och kulturell stad. Linjeringen med webbadressen fungerar inte alls, den ser rörig och konstig ut. Det hade kunnat bli bättre om adressen hade lagts under rubriken. Jag ger det ändå 4/5 eftersom man ändå har försökt tänka kreativt. Trots att jag Kristin håller med Betzy om det hon sagt om kortet blir mitt betyg inte lika högt. Jag ger det en 3/5 för att det helt enkelt ser för rörigt ut.  Vilken tur att de har nytt kort dock!

[polldaddy poll=5669733]

Göteborg universitet

Som ni kanske minns bodde jag (Elizabet) under ett års tid i Göteborg. Jag flyttade dit med någon och började sedan studera.

Då hade jag ingen aning om vad jag ville bli så först valde jag en kurs på Universitetet som hade lediga platser – Sydösteuropas Kulturer och Språk. Det var en kurs som i princip handlade om allt som har med Balkan att göra. Historia, kultur, språkkunskap, politik, allting rymdes i denna terminslånga kurs. Vi såg filmer och hade även besök av teaterchefen i egen hög person. Vi läste även mängder av kurslitteratur – som på olika sätt var omöjlig att få tag på. Böckerna fanns ofta inte på biblioteket och vi var tvungen att köpa dem. Den första boken beställde jag under en tid då Bokus hade extrema problem och jag fick inte boken förrän cirka efter jag behövde den. Situationen blev ohållbar så det blev idel kopieringar och egna påfund för att hitta litteraturen.

Under min andra termin lyckades jag på något sätt ta mig in på Litteraturvetenskapen – vilket alla som har läst är en väldigt litteraturtung kurs. Om du hade tur kunde du få långa kurslitteraturen under två veckor innan du fick lämna den till nästa. Detta gällde såklart bara facklitteratur. Skönlitteraturen jagades på varenda bibliotek i Göteborgsområdet, den vi inte fick köpa d.v.s. Minns särskilt en händelse när jag äntligen hittade Odyséen på biblioteket i Backa – i prosaformat. Bara att lämna tillbaka. Jag minns också studenten som spelade in föreläsningar med sin Iphone och sedan kom förbudet mot detta (sågs som en orättvis fördel för henne).

Så jag hängde en del i biblioteket, mest för att leta reda på böcker. En annan gång missade jag helt att jag inte återlämnat en bok och fick en sjukt hög räkning, det kostade mycket per dag att ha boken borta. Ett ganska vanligt bibliotek, vill minnas det som ganska trångt med mycket böcker.

Detta bibliotekskort har lite gemensamt med övriga ”vanliga” bibliotekskort. Det märks att man har lagt ned tid på det. Det är tydligt vad det är för kort – nästan övertydligt eftersom det står flera gånger att det handlar om Göteborgs universitetsbibliotek. Böckerna i bakgrunden bidrar till tydligheten och den blå färgen tycker jag känns fräsch. Eftersom det är ett universitet det handlar om så känns det nästan som att kortet måste ha lite mer ”pondus” och kännas mer kunskapsinriktat (vilket jag tycker att det gör). Teckensnitten är snygga och känns seriösa. Däremot förstår jag inte helt den röda linjen, understrykningen till Lånekort. Varför kändes den särskilt riktig, och varför röd? Jag tycker ändå kortet är värt en 4/5, en 5:a hade de kunnat få om de tänkt lite mer kreativt.

[polldaddy poll=5635270]

Ett kort för hela Norrbotten

Lite sent omsider hittade jag en artikel om att tydligen Norrbotten ska gå samma väg som Östergötland – med ett gemensamt bibliotekskort.

Vid det här laget vet ni vad vi tycker – tråkigt för oss samlare men praktiskt för biblioteken. Särskilt i Norrbotten som lider av minskad befolkning och därmed färre besökare till biblioteken. Mindre administration helt enkelt. 2013 ska det hela stå klart – och jag hoppas att de har en bibliotekskortstävling precis som Östergötland.

Samarbetet finns redan i Norrbotten – de har en gemensam plattform för alla bibliotek i länet. Vissa av biblioteken har även övergått till att ha ett likadant kort – eller i alla fall nästan. Som ni kommer se framöver när jag börjar skriva om Norrbotten så har de flesta samma. Skillnaden brukar finnas i vilket kommunnamn som står samt vilket kommunvapen som finns (om kommunvapnet ens finns med). Det finns dock undantag. Piteå verkar fortfarande ha kvar sitt ruckel på en äng. samt att Överkalix har ett helt annorlunda kort. Enligt bibliotekarien hade de inte bytt ännu men det fanns planer på att byta till samma som övriga kommuner.

Kanske dags för oss att göra en räd igen för att rädda bibliotekskorten, denna gång i mitt kära hemlän Norrbotten.

Trosa

Trosa har en underbar slogan – det humoristiska ”världens ände”. Det är ett liten kommun på väg norrut från Norrköping upp till Stockholm. Du åker till Vagnshärad och sedan tar du dig till Trosa. På det sättet är det lite världens ände över stället, för det ligger dessutom alldeles vid kusten.

Att jag åkte till Trosa berodde inte på någonting annat än en jobbintervju. Jag sökte tjänsten för att inriktningen lät rolig – informatör/bibliotekarie – då jag trots allt har ett stort biblioteksintresse. Eftersom det var en delad tjänst fick jag dessutom gå på intervju på två olika ställen med helt olika människor. Det föll dock tyvärr på att jag inte hade någon som helst biblioteksutbildning eller erfarenhet. Annars tror jag att jag hade blivit ett bra inslag där för kulturlivet.

Jag blev självklart glad över att få gå på intervju och de tyckte att mitt bibliotekskortsintresse var ganska roligt. Självklart skaffade jag ett kort. Biblioteket är ett vanligt mindre bibliotek inrymt i samma byggnad som där de har turistbyrån och det var trevlig personal. Det var en februaridag och halkigt ute med fullt av istappar.

Min erfarenhet av Trosa blir därför liten – jag minns att jag åt på någon pizzeria innan jag åkte därifrån men det verkade som en liten och mysig stad.

Nackdelen med Trosa är att det är inte helt lätt att ta sig därifrån. Av denna anledning fick jag tillbringa mer än en timme på stationen i Vagnhärad. Eftersom jag just då studerade en fotografikurs ägnade jag timmen åt att ta kort på alla möjliga underliga föremål, som exempelvis min mössa på en hatthängare.

Trosas bibliotekskort tycker jag sammanfattningsvis är ett trevligt kort. Det verkar målat av någon konstnär (vet inte hur känd eller okänd) och föreställer ett havsmotiv. Detta känns ju helt rätt för regionen då det ligger vid havet. Kanske representerar det någon särskild plats i Trosa kommun? Det står också med tydligt teckensnitt att det är ett bibliotekskort och vilken region det handlar om. Den blå texten matchar bra men för den som kanske har lite synproblem är den inte tillräckligt tydlig – ett lite mörkare teckensnitt hade inte skadat. Jag ger kortet en 4/5 för att det känns väldigt harmoniskt.

Intervju med en bibliotekskortskreatör

Idag säger vi hej till Lisa Bengtsson som nu kan titulera sig bibliotekskortskreatör. Hon har nämligen fått äran att göra Ötgötabibliotekens nya bibliotekskort.

Hur känns det att just du blev utvald?

– Det känns jättekul att få konsten förevigad. Bibliotekskortet sprids ju i många exemplar och finns i folks plånböcker. Det är någonting som används och inte bara en illustration som ses en gång och sen blir slängd. Det blir som en slags offentlig utsmyckning.

Hur kommer det sig att du fick göra Östgötabibliotekens nya bibliotekskort?

– Biblioteken höll i en tävling. Det var en klasskamrat till mig som tipsade om tävlingen. Jag tyckte det var en kul grej – tävlingar är roligt och jag tycker att bibliotek är ett trevligt forum. Det var kul att designa för ett litet format och hitta ett motiv som passade både barn och vuxna.

Tävlingen var öppen för alla och kreatörerna hade fritt fram när det gäller metoder för att ta fram kreativa bilder. Eller ”måla, virka, rita, tälja, gjuta, knyppla eller exempelvis skulptera, bara den kreativa skapelsen är möjlig att fotografera” som Östgötabiblioteken själv uttrycker sig.

Hur reagerade du när de kontaktade dig om att du hade vunnit?

De ringde mig en dag från Norrköping bibliotek – och då började jag fundera på om jag hade glömt att återlämnat en bok. Sedan sa de att de hade positiva nyheter och då förstod jag ju vad det handlade om.

Hur tänkte du när du gjorde bibliotekskortet?

– Jag var på västkusten dagen innan sista anmälningsdatum och tänkte att jag borde skicka in någonting. Jag försökte fundera på vad som förenar alla Östgötar och det var då jag kom på landskapsdjuret. Dock visste jag inte vilket djur de hade och hade inte Internet. Dagen efteråt när jag kom hem tog jag reda på att det var knölsvanen och började rita. Sen den gula färgen förknippar jag mycket med Norrköping så det blev den jag använde i bakgrunden. Juryn tyckte dock att den passade för hela Östergötland. Efter överenskommelse med biblioteken kommer jag dock att göra några förändringar – bland annat ska den lilla boken med text istället innehålla namnen på kommunerna som är med i samarbetet.

Lisa Bengtsson är 24 år gammal och är född och uppvuxen i Vimmerby. Efter det naturvenskapliga programmet studerade hon Grafisk Design och Kommunikation i Norrköping. Just nu bor hon i Stockholm där hon söker arbete.

Förutom äran av att få sin konst i Östgötarnas (och Bibliotekskorts) plånböcker får Lisa 5000 kronor i prissumma plus lite extra för att göra ändringarna i sitt konstverk. I slutet av oktober/början av november kan vi förvänta oss att de nya korten börjar delas ut. Bibliotekskort ställer sig först i kön! För att få mer information om kortet och juryns motivering, besök Östgötabiblioteks egen hemsida.

Bibliotekskort skaffar en logotyp!

För ett år sedan startade vi en blogg tillsammans. Idén var att varje vecka skriva om vårt nischade intresse – bibliotekskort. Att diskuter om hur bibliotekskorten ser ut, fungerar och även berätta om hur det kommer sig att vi åkte till olika mindre och större orter för att skaffa kort. Den närmaste tiden kommer det också lite information om historia – det finns dock ingen som har forskat i ämnet. Ganska precis ett år efter lansering kan vi alltså presentera vår nya logotyp: ta-da!

Tanken med logotypen var att dels imitera formen från plastkorten till logotypen. Vi experimenterade med lite olika former men det var denna som kändes mest naturlig. Sedan valde vi att ta med den svarta magnetremsan – den brukar inte vara på framsidan men det är ett sätt att förtydliga. Teckensnittet Alte Haas Grotesk passade bra till sammanhanget – rent och grafiskt men liknande teckensnitt finns på många bibliotekskort. Angående färgen – lila är en färg som symboliserar kunskap, så vad kunde vara bättre än det.

Så, vad tycker ni? Kommentera gärna!