Vi känner inte varandra, då säger man inte saker som att:  ”Gift dig med mig!”.
Men jag tänker det nästan varje gång du talar med mig eller när jag bara går förbi.
Jag har aldrig kommenterat att du har världens mest sensuella telefonröst. Jag smälter.
Jag brukar inte fråga om du vill äta lunch med mig men tanken slår mig i huvudet varje dag.
Emil Jensen påminner mig: ”Du spricker inte av att ta i, du spricker bara om du låter bli.”
Och jag spricker väl.
Snarare: jag väntar. Väntar på att det ska ta slut, att det ska bli för sent.
Tiden envisas med att gå långsamt
Chanserna radar upp sig framför, en efter en men där sitter jag och väntar på att de ska ta slut.

Jag har aldrig sagt att jag vill gå på en riktig dejt – middag och alltihopet.
Eller att jag funderar på att skicka anonyma blommor för att se om du skulle kunna gissa.
Jag säger inte att du är söt som socker. Att jag blir lite extra glad när jag ser dig.
Att du utstrålar ett lugn som ingen annan, som jag vill ta del av.
Jag säger inte att jag ser att vi skulle kunna ha något bra tillsammans.
Jag säger inte hur feg jag är.

Jag väntar tills veckorna radat upp sig färdig och allting är för sent.
Fast ingenting egentligen är för sent.
Så jag väntar.

När Västerbottens inland kallade kom jag försiktigt virvlande. En färggrann tornado som sakta men säkert tog högre fart. Inlandet visste nog inte vad det var för storm som vällde in. Hur den påverkade människorna där. Plötsligt var den på väg därifrån och ingenting blev detsamma. Jag virvlade vidare och vid kusten sköt små tunna grenar ut ur fötterna. Ut i jorden, ut till de grova rötterna. Med fötterna stadigt börjar inlandet dra i armen, tillbaka, tillbaka.

Södra Sverige kallar på mig, ropar mitt namn bakom stormen – du borde flytta hit. Här finns det massor av jobb, det finns kultur och många fler människor. Det kommer bli mycket lättare för dig. Alla dina vänner är ju där och du behöver inte oroa dig för hur du tar dig från punkt A till punkt B utan bil. Affärerna har öppnat dygnet runt bara för dig. Alla män kommer stå i kö för att träffa dig, du kommer bli så himla populär där. Allt kommer att bli bättre någon annanstans, bara du flyttar dina vindar, dina rötter.

Södra Sverige kanske kallar, men det är lätt att ignorera rösten. Det är en tom och ihålig röst som lovar tomma drömmar. Mina fötter har rotat sig här och det här jag vill storma. Södra Sverige kanske kallar men Västerbotten skriker oändligt mycket högre. Snön vrålar när jag inte är här för att se den. Träden skriker sig tomma på luft. Det kanske inte är lättare att andas här, men livet lever förmodligen inte bättre på någon annan plats. Gräset är inte alltid grönare och snön är inte alltid vitare. Den är samma ljusgrå nyans.

Dörren öppnas med ett ryck och ett plötsligt gnissel. Men den öppnas inte helt. Efter gnisslet stannar den på glänt och det går bara att skymta bakgrunden. Glipan alltför liten för att det ska gå att tolka vad som ryms i rummet bakom. Det syns några färger, nyanser, men konturerna är alltför ofullständiga.

Men det finns en dörr där, en dörr som inte fanns förut. Den öppnar mot någonting nytt och släpper in ljus från andra sidan. Kanske är det bara en strimma men det är i alla fall en strimma. En strimma räcker längre än mörker. Precis som när det räckte med en strimma ljus för att du skulle kunna sova ensam när du var barn. Det räcker med en strimma.

Så länge dörren inte är helt öppen ryms så mycket på andra sidan. Nya världar, nya människor, saker du inte trodde var möjliga. Vad som helst kan gömma sig bakom en nedtryckning av handtaget. Dörren är också en vild chansning. Det kan finnas otäcka saker där bakom.

Du kan inte öppna dörren själv även om du ville, den svänger upp när den själv vill och du minst anar det. Kanske bara bit för bit eller kanske allt på en gång. Du har inte lyxen att kunna välja.

Det är en öppen dörr, en gläntande dörr som öppnar mot någonting nytt.

Solnedgång över Umeälven, Lycksele

Allt går vidare, allt rullar på. Livet sker. Minuterna, månaderna.

Alla som varit singlar hittar kärlek och blir ihop. Även de med svårigheter hittar någon att vakna med. Alla flyttar ihop, förlovar sig, gifter sig, skaffar barn. Några skiljer sig, men inte alla.

Alla hittar sina starkaste talanger och pluggar för att bli bäst. Alla slutar plugga, hittar sitt första jobb. Alla slutar på sina jobb till förmån för sitt drömjobb. Några startar eget företag istället för att söka en trygg anställning. Det nystartade företaget blir succé för alla som jobbar där jobbar så hårt. De som inte har ett jobb, får ett jobb. De kämpar, söker, träffar företag, är superaktiva och motiverade. Till slut hittar alla ett jobb. Alla blir bra på sitt jobb och trivs rätt bra.

Alla har en aktiv fritid med roliga intressen. Alla har vänner att gå ut och ta en öl med, fika, eller kanske se på film. Alla engagerar sig i det de tycker är roligt, kanske är de med i en förening. Alla arbetar på sina storverk på fritiden och kanske blir de jättekända för det. Alla brinner för vad de gör.

Alla, allt, strävar någon annanstans. Allt händer överallt, samtidigt. Livet pågår.

Det fanns en gång ett rep. Ett tjockt rep, kanske inte alltid sträckt och kanske inte helt intakt. Dock räckte det för att bevara båda ändarna i ett sinne av stabilitet. Med tiden blev repet nött, kärleken och omtanken  räckte inte riktigt till. Större delen gick av efter ett par år – och endast en tunn tråd bestod. Under många år fanns bara den tunna ståltråd, men en tråd som troligtvis alltid skulle bestå.

Sen kom den dagen då tråden brast. Den sista resten, det sista som gjorde att ändarna tillhört varandra. Repet som en gång varit så tjockt och ihärdigt fanns inte mer. Det låg en slags frihet i det, att inte längre vara bunden. Bandet som kändes som om det skulle vara för evigt. Men det kändes inte som en frihet, det kändes inte ens som en chock. Bara en stilla tomhet. Vad händer nu? I tanken fanns funderingar på att kasta över nya tunna trådar men det går inte att se vad de kan vara byggda av. Det saknas byggmaterial och kanske är det bäst. Det gamla repet är borta sedan länge. Det finns i historien men solen har börjat bleka det och snart syns det inte mer. Vad finns då förutom minnena.

Det skulle bli så mycket av mig. Överallt. Jag brann då. Jag brann så det slog lågor i orden och det var allt jag hade, allt som fanns var språket. Det var vad som tröstade mig när jag inte tilläts vara mig själv. Det var brunnen jag hällde mitt salta hat i. Det var där jag tömde all sorg, för stor för att rymmas inomhus. I språket rymdes drömmarna, berättelserna. Det enda som rymdes i min tankekarta var orden. Att jag tillhörde dem och att de var mina egna. Aldrig hade någon sett sådant driv och sådan eld.

Jag skriver fortfarande. Orden finns kvar men de brinner inte längre, knappt en glöd får plats. Bara ett stilla puttrande på evig tomgång precis som resten av mig. Blev jag vuxen, ville jag andra saker? Jag blev någonting annat, en slags gyllene medelväg. En medelväg som ser medan andra rör sig i utkanterna i full brand, ständigt i rörelse. Det småputtrar under ytan, ibland slår en liten låga upp. Men den flammar inte.

Varje dag en ny dag även om vissa tycks sakna någon mening förutom att låta tiden rinna mellan fingrarna. I väntan. I väntan på jag vet inte vad. Framtiden kanske.

Sen finns det andra dagar. När jag gör saker som jag inte brukar eller aldrig har gjort förut. Som att ställa upp på en egentlig kyrkodag fastän jag inte anser mig vara en del av flocken. ”Du är väl konstnärlig, eller hur?” Jag som inte haft VG i bild sedan högstadiet, men jag tackar ändå ja. Ett liv utan arbete är ibland hopplöst tråkigt. Det finns vinster i att göra nytt.

Så jag sitter där på en låg stol med ryggen krökt i två timmar. Alla små ansikten framför mig. Blonda och bruna, flickor och pojkar. Stora barn och små barn. Med penseln tar jag fram röda spindelpojkar och spindelflickor, rosalila fjärilsflickor som sorglöst fladdrar iväg ut i lek. Gröna zombies stampar iväg och skrämmer sina föräldrar. Hundar och katter om vartannat. Hur vissa skrynklar ihop sig helt när jag målar på huden runt ögonen. Det går inte att sitta stilla, det kittlas. Vi samtalar, om favoritfärger och favoritdjur, har du haft kul idag, som om vi inte gjort annat. Barnen grimaserar, vrider på sig mot nya ljud, skrattar. Vips får de en extra linje i ansiktet.

”Ska du verkligen tillbringa resten av ditt liv bakom skärmen? Du är ju så naturlig när du pratar med barnen.”

Och det känns som mening, en sorglig mening mitt i allt meningslöshet. Det fanns en tid när det kunde ha blivit jag som satt på lekis och lekte affär med barnen men jag valde andra spår. Trevliga spår men vem vet vilka som är rätt.

Jag gräver mig uppåt, norrut. Tre och en halv mödosamma timmar, ensam på fyra hjul med bara musiken och Carina Rydberg som sällskap. Jag tar mig uppåt rötterna till. Inte på grund av något löfte utan på grund av ett kanske. Du är en av sex utvalda kansken, som får komma hit till oss. För att se om du har en framtid här. Du tillhör en av den där sjättedelen som inte bara får ett ”tack men nej tack, lycka till”.

Och det känns lite fint. Rötterna. Det är klart åren har slagit till och de kanske är lite vissna men de finns där, i ett gult hus i den södra delen av det som kallas Tornedalen. Det är köttgryta och egenodlade egenplockade rotsaker. Det är nyheterna, alltid klockan sex och klockan sju och klockan nio. Och finns inte alltid lite efterrätt på kvällen? Huset som viskar och busar om nätterna.

Jag klättrar mig uppåt, bara två timmar till en eventuell framtid. Här räknas inte avstånden i mil, det räknas i timmar. De brukar kalla det glesbygd och avfolkningsbygd men jag förstår inte riktigt varför. Det finns så mycket här som ingen någonsin sett i andra delar av landet. Nästan var tjugonde minut vill jag stanna och ta bilder.

Det är någonting särskilt i hur Torneälven vindlar sig uppåt som en tunn skiljelinje mellan två systerländer. Hur skogen har börjat byta kläder till varmare gul och orange. Eller alla vita och gula hus. Rött är inte i majoritet. Svensson är inte i majoritet här.

Utsikt över Överkalix

Det blir onsdag. Det blir sista officiella arbetsdagen med fika och smörgåstårta. Visst känns det lite i ögat när de sitter där, arbetskamraterna. Sen blir det torsdag och hon som egentligen ska vara där är åter. Och vi tar två dagar intensivkurs för att få henne tillbaka i sadeln. Det behövs inte mer än så, det är trots allt hennes jobb som hon har gjort förut. Fredagen är precis som vanligt men jag lämnar tillbaka nyckelkortet och lämnar in sista tidsrapporten. Jaha, det var det det.

Det är en vanlig fredag och jag är lösgjord från min gamla arbetsgivare.  Jag är fri från krav förutom de jag har på mig själv. Jag är fri från min första längre anställning och från arbetskamrater. Nio och en halv månad. Jag har sett alla årstiderna, från djupaste vinter med -36 grader och sommaren med + 30 till det gråväder vi nu är begåvade med. Varför känns inte det skönt, att få en paus mellan nu och framtid? Jag flyttar ingenstans, människorna bor kvar (förutom min enda vän som nu ska flytta). Livet går vidare och kvar står jag.

Det är Säkert!. Det är juli och sommarkallt, sådär som det bara blir på kvällen när det är festival. Hon kliver ut på scenen och äger publiken. Bokstavligen suger in oss i sin musik tills vi står och ömsom vaggar, ömsom skriksjunger till alla bekanta melodier. Och det är vackert och ömt, vi trängs långst fram bland Converse-klädda fötter och känner oss gamla i kroppen men unga i sinnet.

Sedan är konserten över, vi strosar längs området utan att träffa någon bekant. Som man tror man ska göra när man ändå känner folk. Men det gör man inte.

Sen är det Sahara Hotnights och vi kikar lite, längst bak. Sedan inser jag att det är hon. Det är hon som står precis framför oss, det är klart vi måste gå fram.
– Hej, kan vi få din autograf?
Och vi småpratar lite sådär som man gör när man träffar någon man beundrar medan hon skriver kråkor i två skrivares skrivböcker.
– Vet du om en sak? En kompis till mig har din gamla melodika.
Hon tittar lite konstigt på mig, nästan som hon tror att den har blivit införskaffad på olovlig väg.
– Va?
– Du spelade i Norrköping. Sen gick din melodika sönder eller nåt och då fick en av arrangörerna den. Och den gav han till min kompis.
– Det var något fel på tonarten i den.
– Hon har spelat på den för mig. Den låter fint.
– Med hela bandets intorkade gamla spott! Du får hälsa så mycket till melodikan.
Och det gör jag. Hälsar så mycket till melodikan.

Livet är litet och roligt ibland.