Det är en ganska speciell känsla, att bo kvar i den stad där man studerat i flera år, efter att studierna är avslutade. Egentligen är det ingenting konstigt, det är många i min klass som är kvar i staden eller i vår grannstad. Både de som har valt det och de som kämpar efter att hitta arbete och att komma härifrån.

Min ambition har alltid varit att hitta ett arbete snart efter att jag slutat studera, vilket visat sig vara svårt när 120 andra personer söker samma arbete som jag. Jag tänkte att jag visst skulle kunna tänka mig att arbeta i Östergötland, och det kan jag fortfarande tänka mig men Norrköping känns allt mer som en genomfartsstad. Ett stamp, ett kliv på väg någon annanstans.

Den konstigaste känslan är när man ser studentlivet pågå runtomkring en, men utan att vara en del av den. Jag känner många av de som läser andra året på min utbildning Grafisk Design och Kommunikation, pratar med dem när vi ses. Jag vet att mycket har förändrats sedan vi som var den första årskullen och jag vet att det kommer att fortsätta förändras. Det är bara titta på det faktum att ingen av de elever som började i höstas vet vilka jag och min klass är. Ingen känner till fusknollan Barbie. Eftersom jag fortfarande bor kvar, i ett studentboende och ibland går på de lokala studentikosa aktiviteterna  känner jag mig allt mer som en klenod, en kvarleva. Något som inte riktigt hör hemma, men en kul grej att titta på.

Jag ska uppnå min dröm om att få ett arbete där jag kan arbeta med kommunikation, jag bara hoppas att det blir förr än senare.