Etikett: arbetsliv

I väntan på framtiden

Livet har sin stilla gång fastän det känns som att det inte rör sig alls. Längtan efter ett jobb, efter fasta tider, efter en lön, en lägenhet och någon att komma hem till,  är stor.  Studier i all ära, det är roligt att lära sig nya saker och framförallt att ha underbara klasskamrater att träffa men det börjar kännas tråkigt att köpa kursbok efter kursbok, läsa, skriva hemtentor, rapporter, redovisningar…
Inför våren har jag sökt till  en bunt distanskurser i olika typer av webbprogrammering och annat grafiskt, med någon slags tanke att vidareutbilda mig, om jag inte skulle få jobb. Sedan har jag även skrivit in mig på Ams och ska träffa en handläggare och lägga upp en plan, samt att jag ska gå på ett Starta eget-tillfälle som Skatteverket håller i. Detta med någon slags tanke att jag borde skaffa FA-skattesedel så jag åtminstone kan göra uppdrag och få in lite pengar förhoppningsvis.

Förutom det är det mycket föreningsaktivitet. Vi hade ett Poetry Slam förra veckan på Sveaskeppet som avlöpte riktigt bra, idag hade vi ett till på Grammofon här i Linköping där jag plötsligt vann. Det kanske inte verkar som någon stor sak men trots att jag hållit på med scenpoesi sen hösten 2004 har jag aldrig någonsin vunnit tidigare. Det närmaste jag har kommit är en placering som 2:a på min folkhögskola (där alla var i hög grad partiska). Jag vet att jag aldrig kommer bli någon Navid Modiri, Daniel Boyacioglu, Emil Jensen eller någon av de andra lyckade scenpoeterna men jag vill inte bli en av dem. Jag är fullt nöjd med att skriva den poesi jag själv vill skriva och vältra ur mig den på scem, få uppskattning då och då, och en varm kram. Det fanns en tid då jag var besatt av att vinna, tills jag insåg att det inte är någonting fel att förlora eftersom Poetry Slam – samtidigt som det är seriöst – inte kan tas helt seriöst. Det går dock inte att förneka att vinsten verkligen gjorde mig glad.

Imorgon åter till studier och jobbsökande!

Kluvenheten

Först en väntan som inte vill ta slut, en tid som inte vill närma sig och varje dag känns som en väntan på någonting annat. Retsam är tiden.
Plötsligt är det dagen före och väntan har aldrig funnits. Det är inte ens tjugofyra timmar, inte ens tjugofyra mil till någonting som kan avgöra min närmaste framtid och det skrämmer.
Det skrämmer mig att jag kanske får jobbet. Att jag kanske en dag får kliva ut ur studentlivet och faktiskt kliva in i den värld som innebär fast månadslön och ingen skit man behöver betala tillbaka efter att arbetet är klart. Det skrämmer att folk ska ta förgivet att jag sitter inne med kunskap som inte de har. Det skrämmer att få ansvar. Det skrämmer att en dag behöva kliva ut ur den studentvärld jag varit en del av i så många år. Att kliva ut ur det som så länge varit tryggheten. Att behöva flytta till en ny stad så småningom, starta upp ett nytt liv med nya människor. Men allt detta är steg som en gång måste tas och de flesta har gått igenom dem men många kanske inte vid svåra tider som denna.

Nya saker skrämmer lika mycket som de kittlar. Att inte veta framtiden, ha alla möjligheter i detta avlånga land. Då kan man längta och tänka sig bort.