#mittnordmaling

Ursäkta.Jag har turen att sitta på en plats där jag just nu ser vad som sker i vår kommun.

Och jag måste verkligen få protestera för det här är #intemittnordmaling

Jag protesterar mot slentrianattityden att vi är en bråkig kommun utan framtidstro eller framtidsutsikter. Jag protesterar mot att positiva nyheter som går stick i stäv mot denna slentrianattityd inte lyfts eftersom de inte förstärker den rådande bilden. Var är reportaget om våra stora satsningar på friskvård för anställda och hur vi har höjt våra skolor? Var är reportagen om våra satsningar på kulturevenemang för barn och unga och att vi kliver uppåt i näringslivsrankingen? Var står det om våra satsningar på utbildning inom demens och vårt arbete med digitala medier? Det är

#mittnordmaling – en kommun på väg att lyfta vingarna och flyga.

Fakta: Ja, det stämmer att vår befolkning har inte ökat förutom ett undantag under 2014. Men – vi har sedan ett par år tillbaka ett positivt inflyttningsnetto – det vill säga de som flyttar in är fler än de som flyttar ut. Problemet är att det föds för få barn och därmed dör för många.

Fakta: Tågen går i tid. Punkt. Det har varit inkörningsproblem och under vissa perioder och väder har det varit problem men tågen går i stort sett alltid i tid. Det går utmärkt att pendla om man arbetar normala kontorstider. Och -tågen drivs av ett privat företag, inte kommunerna. Hälsningar från vardagspendlare i fyra år.

Fakta: kommunen står inte stilla. Andra kommuner drar ned sin personal och stryper utvecklingen – vi anställer och utvecklar mer än någonsin. Mängden utvecklingsprojekt på gång är otrolig! Så många människor i kommunen som arbetar för att stärka och utveckla kommunen. Det är en fröjd att se dem kompetens och lust som finns.

Fakta: Pendlingen har förändrat kommunen. Fler väljer att bosätta sig i vår kommun för att få en annan livskvalitet och en rimlig bostadskostnad. Fler väljer att arbeta i kommunen eftersom det finns tåg. Parkeringen på Resecentrum är ofta full och en till plan fick byggas. Tåg mellan Umeå och Nordmaling vid kontorstider är oftast nästan fulla. Jag är en av de som valde Nordmaling som arbetsort till stor del på grund av tåget. 

Och PS – I Nordmaling och några av våra samhällen råder bostadsbrist! Folk vill bo i kommunen vilket lett till att inte ens bostäderna räcker till. Huspriserna stiger även här.

Och ja, jag säger #mittnordmaling fast jag inte bor där. Engagemanget för ens kommun har inte med bostadsorten att göra. 

Så, det här är #mittnordmaling Vad är ditt?

Vikten av nätverk

Idag har jag tillbringat hela dagen i Lycksele på ett seminarium om det nya krisnumret 113 13 som startar i mars. Någonting som regeringen beslutade om förra året och som snabbt blev ett frågetecken och en smärre ångest bland kommunerna.

Huvudtanken med 11313 är att det ska bli ett informationsnummer som ska avlasta 112. Så att de kan ta hand om de livshotande situationerna och inte behöver svara på frågor om vattenläckor. T.ex. Skulle ett sådant nummer kunna ha använts vid de två fallen av Chryptosporidium vi har haft. Ett nummer dit folk kan ringa för att få och ge information om mindre och större krissituationer.

I allafall – jag gillar att åka på konferenser, utbildningar och nätverksträffar. Även om de är på exklusiva ställen som Åsele eller Lycksele. Det är kul att åka iväg och träffa andra i samma situationer: kommunikatörer och andra inom offentlig sektor i Västerbotten. Att vara informatör i en liten kommun kan på vissa sätt vara en ensam upplevelse.

Det roligaste är träffarna med kriskommunikationsnätverket. Jag hoppas att fler regioner har mätverk av den typen, som kan hjälpa vid kriser som rör flera kommuner. vårt nätverk spänner över hela länet, från kust till fjäll. Landsting, kommuner, polis och Länsstyrelsen. Klart är att det finns många olika sätt att arbeta med kriskommunikation. Landstinget och polisen arbetar exempelvis med det nästan varje dag och har fasta rutiner medan kommunerna hanterar större kriser mer sällan. Det finns mycket kvar att lära sig. Sen är det alltid roligt att träffa gamla bekanta fån mitt tidigare jobb i Norsjö.

Ett fast liv

2012 var året då mitt bloggande dog lite. Ett nytt liv tog sin början och tog allt mer tid. I och med 2013:s ankomst (surprise!) hoppas jag kunna återuppliva det. Lusten är där den borde vara och det är en förutsättning.

Den 2:a april 2012 klev jag in som informatör på heltid informatör i Nordmalings kommun utan att helt veta vad jag gav mig in i. Börja arbeta i en liten kranskommun till Umeå som ingen nästan har hört talas om utanför länet. En kommun som inom länet tyvärr har oförtjänt dåligt rykte. Stundvis även bespottad. Men jag har alltid sett stor utvecklingspotential. I början av oktober blev jag även fast anställd på min tjänst – min första fasta anställning. Det är nio månader av anställning och säkerhet att fira.

Någonting som inte är fullt lika värt att fira är nio månader av pendling 11 mil om dagen mellan Umeå och Nordmaling. Pendeltåget minskar restiden till en halvtimme men till det kommer också promenadsträckor. En vanlig dag kliver jag upp 05.30, åker med tåg 06.45, kommer hem cirka 18.30 och stupar i säng 22.00. Nio månader av att lägga sig tidigt och inte ha tid att ha särskilt mycket liv på vardagskvällarna. Lägg i spannet 18.30-22.00 till tid för att laga mat, handla, träna, umgås med katt, ta itu med städning och annat hemarbete samt i vissa fall umgås med helgsambo och ägna sig åt sina intressen.

Det är ett liv, men det är ett liv som ska bli mer.

Snarligen Umebo…

Jag har haft väldigt tur. Förutom att jag har fått ett jobb som med stor sannolikhet blir tillsvidarejobb lyckades jag efter en veckas annonsering på Blocket även hitta en bostad. Eller bostaden hittade mig. En hyresvärd kontaktade mig då hennes hyresgäst sedan 20 år skulle flytta ut. Det jag kan säga är att jag numera har förstahandskontrakt på en tvåa på 60 kvadrat – med adressen Kungsgatan i Umeå. Känns helt sanslöst, med tanke på att Umeå inte är ett lätt ställe att få en bra bostad, jag var beredd att bli tillfälligt inneboende. Det är bara några veckor kvar tills flyttlasset bär av och återigen ser lägenheten i Skellefteå ut som ett flyttlass.

På mitt nuvarande jobb är jag inne i den mest kritiska fasen – själv färdigställandet. Jag har varit på besök hos olika energianläggningar i vad som känns som halva Norrland och fått se mycket intressanta saker. Detta ska nu bli en broschyr – med färdiga reportage, redigerade bilder, framsida och lite specialsidor. Det är ett kreativt med något segt arbete att få texterna att lägga sig på plats. Om jag får möjlighet ska jag försöka se till att senare visa lite bilder från alla besök jag har fått göra. Den mest imponerande vyn var utan tvekan att få åka upp till Tärnaby – jag som aldrig har fått se ett riktigt fjäll.

Nå – åter till arbetet!

En informatör, tillsvidare…

Efter många års kamp har det äntligen hänt. Jag har blivit erbjuden en tillsvidaretjänst som informatör – som jag glatt har tackat ja till. Eller sex månader provanställning först men sen så!

Som jag nämnt tidigare har jag varit på tre intervjuer – alla i Norr- och Västerbotten. Den först kändes riktigt bra, den andra helt okej medan den sista inte alls kändes särskilt bra. Det är alltid svårt att avgöra om man gjort ett bra intryck eller inte, men jag brukar ta det utifrån hur kontakten med intervjuarna var. Om intervjun känns trevlig och informell eller om den känns stel och svår. Det var det förstnämnda jobbet jag fick – där jag fick en kontakt som kändes informell, glad och nästan lite flirtig. Direkt efteråt undrade jag om de inte tyckte jag var flamsig.

Precis när jag kommit hem från min sista intervju ringde de från den första och erbjöd mig jobbet. Jag tackade ja direkt – det kändes helt rätt, det jobb jag helst ville ha. Mycket på grund av närheten till Ume – jag kan pendla därifrån! Ett litet plus var också att de kunde bumpa min lön rätt bra.  Nog för att jag gillar småkommuner men någonting jag har lärt mig sedan förra året är att det är svårt att bilda sig ett liv på en mindre ord om du inte redan har någon medföljande familj.

Så i april är det jag som flyttar drygt 15 mil söderut till ett nytt liv. Inget klart med bostad ännu men det kommer. Spännande och otroligt läskigt. Hoppas de vet vad de har gett sig in i. 🙂

Att bilda sig fasta punkter

Det blir alltmer sporadiskt mellan inläggen numera, men det är ju så – tiden är inte oändlig, det märker jag nu. Det tar också tid att vänja sig in vid nya rutiner och orka ta sig energi att göra saker som inte är arbete.

På mitt 7.30-16.00-jobb finns tiden – till att fundera, planera och lägga upp det praktiska. Jag ska under februari månad besöka cirka 12 olika småskaliga förnyelsebara energianläggningar. Vindkraft, solkraft, vattenkraft, bergvärme… Den anläggning som är längst bort ligger utanför Östersund och den närmaste ligger i Skellefteå. Det blir en hektisk månad när jag ska besöka alla anläggningarna, fotografera, intervjua och sedan skriva. Denna vecka och nästa blir det fokus på förberedelser, som exempelvis layouten. Tillsammans med andra mindre uppdrag min projektledare ger mig.

På fritiden handlar allt om att prioritera. Ibland har jag inte ens tid med mina måsten. Tänka på vad som är mest akut, vad har jag lovat, vad är viktigast för min framtid. Med jobb och pendling har jag varje kväll cirka fyra timmar att lägga på självvalda aktiviteter. 20 timmar totalt på vardagar.

Om jag vill träna – då innebär detta två timmar för att ta sig till och från träning samt själva träningen. Om jag gör detta tre gånger i veckan försvinner sex timmar, fyra på vardagar. Imorgon ska jag även börja i kör vilket innebär att två timmar i veckan försvinner. Totalt sex timmar. Samtidigt måste jag prioritera att söka jobb och en jobbansökan kan ta mellan en och ett par timmar beroende på, kanske två jobb sökta per vecka, vilket också blir 3-4 timmar, alltså tio timmar totalt. Lägg sedan till praktiska göromål i lägenheten – med allt vad det innebär att vara nyinflyttad. Jag har ett djur som kräver sin uppmärksamhet och jag har egna projekt – exempelvis min roman. Det mesta som inte är ett måste går på sparlåga.

Framtiden ser dock ljus ut. Jag har varit på en jobbintervju förra veckan som kändes bra och nästa vecka har jag två till – samtliga i Norrbotten/Västerbotten. Känner mig lyckligt lottad som verkar så intressant för arbetsgivarna – då har jag kanske gjort någonting rätt.

Mot nya utmaningar!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag börjar mitt nya år med lite mer hopp än tidigare – jag har nämligen fått framtiden tryggad för ett par månader framöver. Så den 2:a januari får jag komma tillbaka (nästan) till min gamla arbetsplats – Norsjö kommun.

Det känns väldigt ironiskt och typiskt. Först händer ingenting under flera månader, sedan händer allting samtidgt. En dag för ungefär en månad sedan satt jag ensam i min lägenhet i Norsjö och flyttpackade. Under samma dag ringde de om en jobbintervju i Umeå och ett projekt på Norsjö kommun. Det blev ingenting av Umeå, men jag höll kvar i Norsjö tills jag visste hur det gick. Tänk om jag hade vetat det tidigare – då kanske jag inte alls hade behövt flytta.

Jag håller som bäst på med att flytta in i en lägenhet i Skellefteå tillsammans med min bästa vän. Alla mina ägodelar är där men nästan ingenting är uppackat. Den senaste tiden har vi ägnat åt att göra lägenheten beboelig – måla, flytta ut gamla möbler och försöka få vår egen prägel på den lägenhet som tillhörde en 94-åring. Därmed kommer jag de närmaste månaderna att bli en pendlare – jag har hittat ett gäng som dagligen åker mellan Skellefteå och Norsjö.

Uppdraget jag ska göra är att vara förstärkning för en kvinna som arbetar med energiprojekt. Jag har tackat ja till att under tre månader göra en större trycksak som jag ska göra nästan helt själv. Planera intervjuer, göra intervjuer, skriva texter, fotografera och layouta hela trycksaken för att bli färdigt till ett evenemang längre fram i vår. Mycket bilkörande blir det, när jag åker runt i Västerbottens- och Norrbottenskommuner för att dokumentera småskaliga energilösningar. Det ska bli kul att få ansvara för ett sånt projekt och verkligen göra allt. Samt att få lära mig mer om de energilösningar som kan vara lösningen på vårt kommande energiproblem. Såklart ska det bli jättekul att komma tillbaka till Norsjö och träffa mina gamla arbetskamrater.

Dock fortsätter jag kämpa med att hitta ett tillsvidarejobb. Sista tiden har det funnits en hel del kommunikationsjobb i norra Sverige – även småkommunerna börjar se behovet. Än så länge söker jag de jobb som finns. Sitter just nu och planerar en jobbsökarkampanj som ska hjälpa mig att möta intressanta människor – vilket ska leda till jobb. Det kommer att bli superkul, så missa inte det!

Hursomhelst vill jag önska er en mycket god och mysig jul med massor av god mat, vänner och familj!

Hur söker vi egentligen jobb?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någonting som jag har funderat på sista tiden är vad som gör att vi söker vissa jobb men inte andra – även när de är till synes lika varandra.

Innan mitt första jobb i Norsjö kanske jag var på 7-8 jobbintervjuer. Jag minns inte utantill hur många sökande de hade, men jag minns att min första intervju som webbadministratör i Nybro kommun hade kanske 70 sökande och jag visste knappt vad jag gav mig in på. Sen var det även jobbet i Östhammar. Vanligt var att de flesta jobb hade omkring Nybros siffror eller mer – och då sökte jag nästan bara till småkommuner. Östhammar däremot hade väldigt få, om jag inte minns fel kring 20-30. Anledningen upptäckte jag i en uppgift jag fick inför intervjun – i kommunen ligger ett kärnkraftverk och en del av arbetsuppgifterna var att informera om arbetet med slutförvaringen. Alltså – jobb som verkar läskiga är vi nog mindre villiga att söka till.

När jag sökte jobb till Norsjö kommun var det cirka 20 ansökande till detta. Ett nästan ett år långt mammavikariat i en liten inlandskommun i Västerbotten. Kanske inte så konstigt att få sökte – det ligger i en liten kommun ganska långtifrån allt annat. Att det var ett mammavikariat bidrog nog också – antingen måste man bo på pendlingsavstånd eller så måste man vara redo att flytta. Så det är logiskt.

Om vi sedan går vidare. Jag var på jobbintervju i både Jokkmokk och Pajala – småkommuner i Norrbotten som ligger långt norrut – cirka 30 respektive 40 sökande för vardera tjänst. Båda informatörstjänster, den första tillsvidare och det andra ettårigt med möjlighet till förlängning. Bättre arbetsvillkor med andra ord men samhällena i sig är ännu mer otillgängliga – svårt att ta sig dit och långt till närmaste större stad. Både hade meriterande om man pratade något minoritetsspråk, exempelvis samiska eller meänkieli (tornedalsfinska). Speciellt Pajala förvånade mig med att ha dubbelt så många sökande på tjänsten som Norsjö. Pajala är knappast en akademikerstad, utan en gruvstad. En gissning är att tillsvidareaspekten lockade. Sen i Pajala kan jag gissa att folk har sökt jobb som bor på finska sidan, vilka pratar svenska och minoritetsspråk.

En intervju i Luleå hade cirka 50 sökande för totalt sex tjänster – ovanligt många platser för att vara i norr. Detta låter mer logiskt eftersom Luleå ändå är en större stad med cirka 70.000 i kommunen.

Sen har vi två jobb jag sökte i Skellefteå – en administratör/informatör och en informatörs-tjänst. Cirka 70 respektive 32 sökande. De 70 sökande kan bero på att det var en delad tjänst och fler med administrativ bakgrund sökte till den tjänsten. Däremot – att en tillsvidaretjänst som informatör på heltid fick 32 sökande tycker jag är konstigt. Ett långsiktigt jobb med bra arbetsuppgifter i en stad av lagom storlek – och knappt fler sökande än i Jokkmokk. Skellefteå är en kommun också på cirka 70.000.

Det jag drar som slutsats är att större kommun inte automatiskt innebär fler sökande på tjänsten. Utan faktorer som hur lång tjänsten är och inriktningen spelar roll. Om vi däremot jämför med storkommuner som exempelvis runt Stockholm (som är mycket större) vet vi att storleken spelar roll – det finns nog nästan inte en tjänst där som inte har flera hundra sökande.

Ett svar tror jag att jag fick i samband med en till jobbintervju i Umeå. 90 sökande på en heltid tillsvidaretjänst som informatör/webbredaktör. Ovanligt många för att vara i norra Sverige. Och nästa tjänst jag sökte till – ateljist i Umeå – hade hela 272 sökande. Helt sjukt många för att vara i norra Sverige. Vad har dessa två jobb gemensamt? Båda är heltid tillsvidare, men framförallt är de inom privat sektor, den ena på resebolag och den andra på en reklambyrå. Min slutsats här är att de som söker jobb kanske hellre söker sig till privat sektor på grund av det högre löneläget? Samtidigt – vi som är arbetslösa – kan vi göra så stor skillnad mellan jobben? Ett jobb är ett jobb, trots allt.  Är arbetssökande så petiga?

Hade varit intressant att se en undersökning på detta, kanske finns det redan någon. Vad tror ni – vad har ni sett för mönster i hur folk söker jobb?

En annorlunda jobbansökan

Jag är en person som gillar att tänka i nya banor och komma på nya idéer. Som det här med att söka jobb exempelvis. Att söka jobb är för de flesta (och för mig) en ganska traditionell procedur. Jag hittar en intressant annons i Platsbanken, skriver ett proffsigt personligt brev och ett cv – allting snyggt designat och anpassat till varje tjänst. Ibland kommer jag på intervju. Ibland blir jag den sista personen som väljs bort innan anställning. Jobben söks av alltifrån 20-100 personer (men oftast i den undre kanten eftersom jag vill jobba och verka i norra Sverige).

Någonting jag upptäckt med tiden är att det inte räcker med en grym ansökan. Oavsett hur bra mitt brev är och hur proffsigt mitt cv ser ut så tycks det försvinna i mängden. Kanske för att jag inte har fem års erfarenhet inom mitt område.

Det är där jag fastnade lite – tills jag insåg att jag som grafisk formgivare och textskribent har en massa andra verktyg till förfogande. Om jag vill visa vad jag kan – då kan jag inte göra som alla andra. Därför valde jag att gå ett steg längre och ifrågasätta hur hela jobbansökan ska se ut. Det jag kom på var – varför inte visa vad jag kan genom en slags broschyr/berättelse om mig själv? Det visar både min idérikedom, mina kunskaper inom textproduktion och min grafiska förmåga.

Jag hittade ett format och jag gjorde ett manuskript – över vilken typ av bilder jag vill ha och vad de ska berätta om mig. Jag lånade min bror och ett kontor över en kväll där vi skapade en portabel fotostudio för att ta dessa bilder.

Resultatet blev någonting jag har valt att kalla för ”Pekbok”. Jag har försökt inspireras av det ett enkelt språk som med korta meningar och få ord förklarar vem jag är. Här nedan kan ni se ett urval av bilderna och min pekbok. Jag blev väldigt nöjd med resultatet – vad tycker ni?

 

 

 

 

 

 

Denna dag för ett år sedan.

Den här tiden förra året, den femte november, hade jag nyligen blivit uppringd av någon på Norsjö kommun som tyckte att jag skulle komma på jobbintervju hos dem. Som tyckte att jag skulle packa en väska och gå på intervju på tisdagen.

Jag gick på intervjun utan att känna att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Samma kväll som intervjun hade de ringt min ena referens och dagen efteråt ringde de min andra. Dagen efter intervjun mitt på dagen hade jag blivit med mitt första längre heltidsjobb. Åter i Norrköping packade jag och mamma ihop lägenheten på ett par dagar.  Drygt en vecka efter intervjun gjorde jag mitt inträde på kommunen.

Ingen hade nog en aning vad som väntade. Ytterligare en vecka senare var jag ensam på min post som informatör, något panikslagen. Men trots det lyckades jag med upptåget att bygga kommunens nya webbsidor (med hjälp såklart), bygga ut nätverket av webbredaktörer och införa ett större fokus på tillgänglighet. Bättre information till medborgarna och bättre information till medarbetarna. Och mina förändringar och förslag ledde till många andra viktiga förändringar. Det krävs inte mer än nio månader för att göra ett bestående intryck.

Tyvärr är det så med mammavikariat – de tar ju slut till slut. Men den erfarenhet jag har fått där har varit ovärderlig för min karriär. När jag tidigare sökte mer än tvåhundra jobb och hade 7-8 intervjuer har jag nu sökt kanske 30-40 jobb och gått på 4-5 intervjuer. Heja oddsen! Med andra ord finns det chans för den som vill ha en kommunikatör.